utrymme.

efter att knappt ha haft tid att andas under den här sommaren öppnas allt nu upp och då har jag bara mig själv som sällskap. ironin men också meningen med det.

att slungas tillbaka t sverige o vardagen här och medan villkoren ändras börjar man fasas in i det. den första fasan och känslan mattas ut och man börjar anpassa sig, för man kan det här livet också. det här lunken. det som kallas liv av många.

så jag anpassar mig.

jag planerar så som man ska och måste. tänker att jo men det går väl bra. de måste ju ha nåt att förhålla sig till. jag går med på det. jag går med på saker. och andra saker hamnar i skymundan, det egentligt viktiga blir allt mer avlägset.

lätt att falla tillbaka.

som en jävla knarkare.

reaktionen och att inte agera utifrån den.

möter den halvvägs.

typ.

anmält mig till vipassana igen. sen tvivlat på om jag ska göra det nu. om jag ska avsätta tid nu när jag tagit på mig klasser. då måste man ju fixa vick och man sviker deltagarna lite. så känns det. som att man blir en krånglare.

som att jag borde passa på o tjäna ihop så många små slantar jag kan medan jag är här, bita ihop lite.

det var ju planen.

men planen var också att jag skulle sitta på ett plan tillbaka till den andra verkligheten nästa helg.

biljetten finns kvar men jag har fixat åtaganden här nu.

får lust att ångra mig.

jag är hungrig och irriterad och inte i den bästa tiden att fatta beslut.

läste nåt om nån planet. inte fatta stora beslut under en månads tid. men det har inte börjat än.

känner en stark längtan igen. den som finns där hela tiden men som jag lagt locket på lite nu. för att det har varit ända sättet. nu sipprar det fram.

det finns nåt annat också. det gamla sättet att lägga locket på. det skulle också fungera. men det vore inte bra. skulle ge upphov till annat. inte önskvärt.

så jag skärmar av mig.

låser dörren.

sätter på fläkten.

ugnen.

vill göra upp en flyktplan, även om det är en kort sådan.

får se vad jag förmår och inte.

det blir nog nåt mellanting.