menlösheten.

om en månad. tillbaka där borta. bali.
känns främmande och nära på samma gång, som ett parallellt universum.
löven skiftar här och jag kan åka buss flera timmar om dagen. lyssna på P3 soul och må lite lätt illa av allt färdande. är det ens ett ord?

det smyger sig på, allt det där. mörkret. köplusten. tristessen. kylan. planerandet.
det här eviga planerandet skapar lätt ångest, samhället börjar driva mig till vansinne.
hur ska man kunna leva i nuet när nuet knappt existerar för någon här? när allt vi jagar är det som ska bli. kolla tidtabeller, boka klasser, boka bord, bestämma träff, veckohandla, boka biljett...!!!
vad gör man på söndag om tre veckor, om sju?
inte fan vet jag för då är jag long gone, tack o bock.

sitter här och försöker styra upp, planera. får sms om sjukdom och avbokningar, vikariat och menskoppar. fällar in i nåt ingenting där tiden bara går och plötsligt hinner det bli mörkt innan jag tar mitt första andetag av frisk luft. ändå tycker jag att jag måste skynda mig. är det redan dags att gå?

världen utanför, som ett skämt. vi har tappat kontakten med oss själva och alla andra. vi lever i en tid när folk klär ut sig till clowner o skrämmer främlingar, där det är frekventa skottlossningar och två andra pajaser tävlar om posten som USAs president. vi är så självständiga att vi är tomma på insidan. vi lever ut bakom skärmar och dämpar känslorna med gift.

jag får lust att krypa långt in under täcket o stanna där tills flyget lyfter.
att åka bort löser inte alls problem, men jag nöjer mig med det så länge.