I jakten på dagmatte träffar man på en salig blandning av människor. Bland annat har jag träffat "den galna familjen" som jag kallar dem. Jag måste dela med mig...
En kvinna svarar på min annons genom att ringa upp mig och det hon säger låter bra. Hon är sjukskriven och hennes dotter är hemma med barn, de har dessutom stor erfarenhet av hundar. Jag bestämmer träffa med dem hemma hos dem senare samma dag. Oplanerat blir det så att Veronica och Smilla följer med på besöket (vilket jag nu är glad över eftersom jag har någon som har delat upplevelsen med mig-för det var en upplevelse). Kvinnan är pratglad och berättar hela sitt liv för oss (typ). Hon berättar också vem hennes dotter är och hur det ligger till med hennes barn och barnafadern, detta trots att dottern i fråga sitter bredvid oss. Kan hon inte prata själv? Det visar sig sedan att hon kan det och att hon trots sin tämligen unga ålder verkar vetttig och mogen (till skillnad från vissa andra 16-åringar). Sedan kommer yngsta sonen hem, en grabb på kanske 8 år. Jag är inte van vid barn i denna åldern och därmed inte heller van vid någon som är överallt på en och samma gång, som sätter på tvn, klättrar över och under saker, frågar saker, visar saker lyfter upp min hund stup i ett etc etc. Detta samtidigt som mamman i familjen pratar på *vem ska man lyssna på?* Sedan börjar hundarna skälla och jag går ut i hallen där de befinner sig och ser att ytterligare en familjemedlem har kommit hem-äldsta dottern. För henne verkar det inte konstigt att det står 2 skällande hundar och en främmande person i hennes hem. Hon tar knappt notis om mig, men klämmer fram ett "hej" innan hon fortsätter in till bordet och dunsar ned på en stol och svarar frustande på mammans frågor i den rätta tonårsandan som man inte kan undgå att känna igen sig i. Hon ställer frågor som berör mig till sin mamma fast jag sitter precis där. När vi sedann ska gå kommer andra sonen hem.... På vägen hem var huvudet helt tomt, kändes som man hade skrivit en tenta eller nåt. Tänkte dock ge dem en chans och des var där 2 dagar förra veckan. Sedan har jag fortsatt att träffa folk som svarat på annonsen för att ge alla en chans (så till den milda grad att jag blev illamående av allt socker och koffein jag blev bjuden på när jag var på besök). När jag frågat i stort sett alla, men inte hittat nån som kunde va hundvakt imorgon smsade jag tjejen (dottern) eftersom det var hon som så att säga skulle ha huvudansvaret. Undrade om hon kunde ha honom imorgon och skrev att jag fortfarande höll på att "intervjua" folk. Ojoj, det dröjde inte länge förrän jag blev uppringd av en upphetsad mamma som talade om för mig att antingen så väljer jag dem, eller så gör jag inte det, och det faktum att jag fortfarande träffade andra betydde att dem inte dög. Jag var alltså otrogen, och skulle väl inte väga utnyttja dem igen utan att ha fattat ett beslut. Hon pekade på allt de kunde erbjuda och ställa upp på och var helt oförstående när jag försökte förklara att jag faktiskt bestämt träff med andra innan jag ens hade hört något från henne. Dem skulle jag då skita i att ens träffa-för sannolikheten att de skulle kunna erbjuda något bättre var väl obefintlig. Eller? tröttsamt. jävligt tröttsamt. Och därmed ströks dem från listan på potentiella hundvakter. Synd för dottern som faktiskt verkade juste.
I vilket fall som helst så ser det ut att finnas ljus i tunneln, jag har även mött personer jag känner mer för och situationen känns inte lika omöjlig längre.
En kvinna svarar på min annons genom att ringa upp mig och det hon säger låter bra. Hon är sjukskriven och hennes dotter är hemma med barn, de har dessutom stor erfarenhet av hundar. Jag bestämmer träffa med dem hemma hos dem senare samma dag. Oplanerat blir det så att Veronica och Smilla följer med på besöket (vilket jag nu är glad över eftersom jag har någon som har delat upplevelsen med mig-för det var en upplevelse). Kvinnan är pratglad och berättar hela sitt liv för oss (typ). Hon berättar också vem hennes dotter är och hur det ligger till med hennes barn och barnafadern, detta trots att dottern i fråga sitter bredvid oss. Kan hon inte prata själv? Det visar sig sedan att hon kan det och att hon trots sin tämligen unga ålder verkar vetttig och mogen (till skillnad från vissa andra 16-åringar). Sedan kommer yngsta sonen hem, en grabb på kanske 8 år. Jag är inte van vid barn i denna åldern och därmed inte heller van vid någon som är överallt på en och samma gång, som sätter på tvn, klättrar över och under saker, frågar saker, visar saker lyfter upp min hund stup i ett etc etc. Detta samtidigt som mamman i familjen pratar på *vem ska man lyssna på?* Sedan börjar hundarna skälla och jag går ut i hallen där de befinner sig och ser att ytterligare en familjemedlem har kommit hem-äldsta dottern. För henne verkar det inte konstigt att det står 2 skällande hundar och en främmande person i hennes hem. Hon tar knappt notis om mig, men klämmer fram ett "hej" innan hon fortsätter in till bordet och dunsar ned på en stol och svarar frustande på mammans frågor i den rätta tonårsandan som man inte kan undgå att känna igen sig i. Hon ställer frågor som berör mig till sin mamma fast jag sitter precis där. När vi sedann ska gå kommer andra sonen hem.... På vägen hem var huvudet helt tomt, kändes som man hade skrivit en tenta eller nåt. Tänkte dock ge dem en chans och des var där 2 dagar förra veckan. Sedan har jag fortsatt att träffa folk som svarat på annonsen för att ge alla en chans (så till den milda grad att jag blev illamående av allt socker och koffein jag blev bjuden på när jag var på besök). När jag frågat i stort sett alla, men inte hittat nån som kunde va hundvakt imorgon smsade jag tjejen (dottern) eftersom det var hon som så att säga skulle ha huvudansvaret. Undrade om hon kunde ha honom imorgon och skrev att jag fortfarande höll på att "intervjua" folk. Ojoj, det dröjde inte länge förrän jag blev uppringd av en upphetsad mamma som talade om för mig att antingen så väljer jag dem, eller så gör jag inte det, och det faktum att jag fortfarande träffade andra betydde att dem inte dög. Jag var alltså otrogen, och skulle väl inte väga utnyttja dem igen utan att ha fattat ett beslut. Hon pekade på allt de kunde erbjuda och ställa upp på och var helt oförstående när jag försökte förklara att jag faktiskt bestämt träff med andra innan jag ens hade hört något från henne. Dem skulle jag då skita i att ens träffa-för sannolikheten att de skulle kunna erbjuda något bättre var väl obefintlig. Eller? tröttsamt. jävligt tröttsamt. Och därmed ströks dem från listan på potentiella hundvakter. Synd för dottern som faktiskt verkade juste.
I vilket fall som helst så ser det ut att finnas ljus i tunneln, jag har även mött personer jag känner mer för och situationen känns inte lika omöjlig längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar