Svart på vitt lättar jag mitt hjärta och fingrarna springer över tangentbordet.
Det är befriande och jag håller inte igen.
Det finns egentligen ingenting att förlora.
Jag kan bara prata för mig själv och följa min känsla.
It takes two to tango, så kanske stannar det där. Kanske får jag aldrig veta mer än jag vet nu.
Det vore förbannat synd men då har jag ändå sagt vad jag vill säga och gjort vad som står i min makt för att ge det en chans, för att hålla dörren öppen.
Jag känner att jag har vuxit lite och jag sträcker på mig.
Jag är mer säker på mig själv. Jag orkar inte vänta, det är mitt liv som händer, det är min tid som försvinner om jag lägger en massa tid på sådant som ändå aldrig kommer att bli.
Det är en skön känsla.
Jag hänger ut mig, men det är det enda jag kan göra.
Tyvärr är vi inte alla gjorda av samma skrot och korn.
Unleash the dragon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar