it's all so quiet. schh.

Min combo är aldrig hemma. Bra, kanske du tänker. Tråkigt tycker jag. Även om man inte nödvändigtvis gör någonting tillsammans känner man ändå sällskapet.

Jag tror ju på att så länge man lever hyfsat hälsosamt så känner kroppen själv av vad den behöver och skapar ett sug efter det. Så idag när jag satt på vagnen på väg hem från ett svettigt combatpass kom min kropp ihåg hur gott det kan vara med vitlöksstekt potatis med stekt ägg. Minnen från somrar hemma i huset på Vallby; man steker på och sätter sig i trädgården. Och där kanske jag blev lite nostalgisk ändå. Över att jag aldrig mer kommer att sitta just där, känna stenplattorna göra avtryck i huden...
ah well, life goes on.
and so does the beat.