jag sitter och funderar på om jag är på väg mot sånt där övertänkande igen, det är svårt att veta. man vrider och vänder och klurar och kämpar och önskar.
idag har det varit en kluven dag. en mulen dag. en solig dag. en kylig, en varm med regnet nära men aldrig fallande. en menlös, IQ-befriad, befriande, längtande dag.
livet har skämt bort mig så mycket i det senaste att kontrasten blev stor även fast den är liten.
jag är liten, men jag känner mig stor.
det tog så lång tid att bli ung.
dina ord värmer också.

varför är ord ibland så svåra att få ur sig, även de väldigt triviala. vad är det jag bygger för murar mot mig själv och vad är det jag är rädd för? ibland känns det skrivna ordet så mycket lättare att ta till, men det talade så mycket enklare. förutom då, dårå. dåre.

jag vill slinka dit. varför tillåter jag mig inte att göra det?
ställer jag för många frågor? men är det inte det man ska? ifrågasätta även sig själv. rannsaka. eller är det för mycket. vad är din analys på mig? jag frågar ingen särskild och jag frågar alla.

alla rädslor. allas rädslor. sedda av någon annan, så löjliga, utan att förlöjliga. kända inombords, så verkliga, hindrande. det kommer tillbaka, som det alltid gör.
du har det du tillåter dig att ha.
vaffan. guida mig. läxa upp mig.
hej år av förändring, visa mig vad du har att komma med.

och vilka är det som läser mina ord egentligen. jag undrar. jag skriver dem ändå, men jag undrar.

det är sent. jag sov på lunchen istället för att äta. jag borde sova. jag borde prata. jag borde vara. jag borde våga. jag ska drömma. och sen ska det fan bli så.