Jag hade byggt upp den här veckan som ett berg att bestiga och kom på mig själv med att våndas lite redan innan den börjat.
Onödigt.
Nu när det mesta förpassats t det förflutna förundras jag över hur smidigt det har gått och hur ojobbiga allt det där förväntade jobbiga blev. Det förstärker än mer det onödiga i att våndas/oroa sig och jag borde veta bättre. Jag gör det men kunde ändå inte hindra mig själv.
Och det är okej.
Varje upplevd erfarenhet förstärker vad jag egentligen vet, befäster det.
Så dagen som var absolut längst, grönast och då natten var kortast och på elins bäddsoffa...jag trodde den skulle följas av en jobbig trött dag då jag inte skulle orka nåt alls.
Döm av min förvåning när det visar sig bli första dagen jag minns då jag faktiskt är pepp och glad när jag går från det här jobbet.
Så jag tänker gå på bikram och jag ser fram emot det. Come what may, jag kan bara alltid fortsätta sträva mot den där bästa versionen.
Idag blev jag kallad livskonstnär av en vän, det tyckte jag var vackert. Det gjorde mig glad.
...livskonstnär
:)
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar