[...]

Lägger mig t rätta på soffan innan tio och ögnar igenom livet som är. Inser att jag nog tänker ganska mkt även när jag tycker att jag inte ens tänker. Det märks.

Jag får en bok i min hand och den landar så lätt och så rätt i mitt inre.

Snurr snurr sa hon, sa jag och sen hände det. Typiskt så som det är. Sträck på dig, sa jag, men jag är ändå så himla liten. Fast hellre liten med öppna ögon än två meter med kisande.

Är det jokern som har satt spinn på karusellen? Ja det är väl kanske dags i så fall.

Försöker bena ut men varför?
Mittbena, sidbena, snedlugg, spelar det någon roll?
Böj på bena, skrek hon, och jag log inombords. Men det var då.
Nu är nu och det är det kanske bara han som både vet och känner och är i. Och jag då.
Vad blir det av det då?

Snurr. Snurr.

- Posted using BlogPress from my iPhone