Sju.

Idag har varit en märklig dag. Är.
Saker jag inte kan skriva här. Hon drömde sanndrömmar och vi synkade i det absurda på alla plan. Han vet inget, eller kanske i det dunkla, om budskapet nådde fram.
Är det här en vändpunkt?
Kanske.
Jag har letat och nöjt mig med lite utan anledning. Jag vet inte varför, av gammal vana? Kliva ur, kliva av, ge oss alla en käftsmäll och sluta jiddra runt gröten.
Det här är på riktigt.
Det är livet.
Det är nu.
Det är han.
Det är jag.
Det är som det är.
Det blev som det kan bli.
Vad gör nuet med allt det här?
Löser det sig?

Hon och jag på en söderhavsö?
Hon och de och jag på en gård någonstans.

Jag och alla, kvar, fast i nya kostymer?

Du har så fin jacka, sa hon.
Tack sa jag och släppte lös bomben av mitt inre kaos, utspritt för henne att rafsa i.

Stöd. Mycket stöd. Mycket kärlek men ändå det där hålet av saknad. Botten är djup märker jag, men aldrig bottenlös. Kanske en lös botten. Kanske med klös. En lös katt med klös?

Jag vet ändå, och det skulle säkert reta ihjäl honom. Jag vet att allting sker av en anledning. Dhamma dhamma. This too shall pass and from the dust i shall arise, a new version.
Ingen vet.

Jag önskar att du kunde möta mig nu men jag vet att det inte går.
Min fruktskål är för omogen men ändå full av förödande socker.

Det slår mig nu,
Det kanske är JAG som ska sätta punkt. Inte av rädsla utan av kärlek.
Förlåt, kära du, men du vet ju inte bättre. Jag gillar dig.
Rest in peace.


- Posted using BlogPress from my iPhone