tar man striden, över tiden.

ger mig själv andrum och prioriterar att sova tio timmar. sitta på golvet i tystnad och låta det sjunka in, som hennes kinder.
ät ät ät, ät mer, vill jag skrika och jag kan inte förstå.

jag spetsar öronen och trots att begränsningarna fortfarande är där hör ju hur dörrar öppnas på glänt och fastän jag inte tittar ser jag hur ljuset där inifrån är varmt och levande.
puttar till de andra dörrarna bakom mig med hälen utan att se tillbaka. låter dovt när de stängs utan saknad. kanske skulle man ha ett titthål ändå. kanske.
fast skulle det göra någon skillnad...?

vill mötas i självklarhetens rum där man vet utan förklaringar. vem du än är, det är oviktigt.

välsignad vare denna måndag.