in process.

helgen har gett mig så mycket att jag är översvämmad av intryck baserade på förjävlafina möten.
jag tycker om hösten på det sättet...när mörkret infinner sig gör också den där känslan det.

vi vandrar ömsom babblandes, ömsom tysta i mörkret bland alla ljus. känns nära och avlägset, avskärmat och intimt.

de skrivna orden blev hörbara och flöt på naturligt, utan stopp. hostan kom oväntat, men avbröt bara tillfälligt. hornhinnan noterade och betraktade. honom. lugnet.
mötte den andra världen av det bekanta i en fungerande fusion av nyfikenhet och berusning.
skiljdes från puder och glitter med det mörka ljuset på en armlängds avstånd som sedan minskade. minskade. minskade till obefintlig urskiljning där föreningen var lika ofrånkomlig och självklar som alltid. i mörkret. i natten. i känslan. ohämmat.
jag vet vad de ser. jag vet vad de tänker. men jag gör som jag gör av vad det blir och det blir som det blir och det är aldrig beständigt ändå. en dag ser jag även honom utan laddning och förundras säkert. säkert, visst blir det så. men det är inte nu, så det spelar ingen roll.
ingen som helst roll.
tassade iväg på en armlängds avstånd igen. alltid den där armen.
så när medvetandets arm sträcktes ut och väckte hjärnan till liv igen fanns ingen känsla kvar, bara rädslan. då bytte jag den mot en annan arm. en arm som hade en bilateral vän som omfamnade utan att ligga i framtida skedar. befriande befriande och inte oväntat. jag tror att jag visste det, fast man kan aldrig veta sa han och hetsade upp sig.
jag bryr mig inte.

jag lämnar de där två nu.
jag inser att det inte finns någon plats för den typen av fegeri just nu. det har spelats ut, fyllt sin funktion och på samma sätt som jag inte tänker jaga tänker jag heller inte vara den där som jag har varit för dem. för att jag kan vara någon annan för någon annan och jag hellre väljer det.
jag.jag.jag.
ego.ego.ego.

and then we go.
nya konstellationer installeras i nuet, tar form, uppstår och förändras.
anicca.