tittar tillbaka, över axeln.

ett år. inte mer, inte mindre. minnet.
han står plötsligt i hallen och ser lätt förvirrad ut i sin lila kavaj.
frågar om jag röker, nu vet han att jag vet bättre. har med sig sparat finvin som backup. han vet inte att jag kör sockerfritt och jag gör ett undantag. får rödvin i ett litet glas som de andra sveper men jag låter stå. liksom det mesta behövde det luft.

långröven.
hur de andra går men ni stannar kvar.
vi stannar kvar. allra sist och än så länge.
jag ligger och hostar som en liten sked på soffan framför dig, och vet inte då varför.
det finns en blyghet och en självklarhet.
sen sitter hon och jag i mörkret bland alla ljus och pratar. som vi alltid gör, som vi måste och bör. som vi gjorde igår. som vi gör om ett år.

det började där nånstans.
tog ett tag, men inte så länge.
plötsligt blev den där famnen beteckningen på hemma.

åttiofem dagar kvar.
tills jag tar hans hand och promenerar genom gaten till resten av allt.