Avsked.

Skum känsla. Svårt att greppa. Har precis dragit täcket om mig inför sista natten i Göteborg på...en tid. Den nya gröna resväskan är fylld till hälften men fortfarande öppen och det finns lite smått som ska få plats men inte kan packas ned ännu.
Har sagt adjö till de flesta. Kramar på bussarn och hållplatser mestadels. Vissa som går bestämt utan att se sig om och andra som vinkar glatt tills vi försvinner ur varandras synfält.
Tre månader i Sverige blev fem. Dröjsmålet höll på att förtära mig ett tag men allt inom sin tid.
Kylan känns uppfriskande men säkert eftersom jag vet vad som snart väntar.
Bali.
En en gång för mig främmande plats som jag nu kan se och känna. Som existerar samtidigt och där personer jag känner befinner sig. Där broar byggts på starka grunder.
Fem månader. Tillräckligt lång tid för att hinna komma in i lunken, vardagen och alltet. Att hinna skapa och återuppta relationer. Många fina möten och matstunder. Många många bovetepannkakor!

Så jävla tacksam ändå. Det kommer över mig nu. På ett sätt älskar jag den här platsen men den förgör mig om jag stannar för länge, så känns det i alla fall.
Sista kramen sista mötet sista klassen sista gången. För nu.

Hon kommer in med blommor när vi håller på att plocka ihop vikterna efter sista pumpen. Tackar av mig med tulpaner i november. Säger att de ser fram emot att ha mig tillbaka. Sen. Att det löser sig. Att vi håller kontakten.

Hon kommer på min klass och ger mig en inslagen present, en bok med handskrivna ord och inklistrade bilder på mig och många fina som betyder mycket för mig. Vi har setts mer den här gången men på nåt sätt är vi alltid nära även i det avlägsna. Hon är en stjärna.

Hon ger mig en hoppkram, hon är min fru och på resan tar jag med hennes fd kollega medan hon tar hand om sin läkande man. To be. Hon är varm.

Han kommer förbi och vi har knappt setts på tusen år och när vi har det har det varit flyktigt. Inte nu. Han är lugnare nu än sist och visar bilder på henne. Det gör mig glad. Jag vill att det ska vara hans tur lite nu.

Tänker på de andra, på hon Som skriver. Hon som hade det svåraste farvälet men som också kommer stå mig nästan lika nära fast jag är på andra sidan jorden. Tack vare orden. Henne är jag stolt över. Ingen har tagit sig genom större träskmarker, tätare skogar och ödsligare fält än vad hon har i år. I alla fall ingen som jag känner till.

De envisa fina med den morrande lilla korven.

Alla.

Sista natten med honom på nio dagar och klockan ringer tidigt. Han är inte här än men han är bäst.

Alla e så himla fina.

Snart ska jag hälsa på en annan drös som står mig nära, kanske måste pulsa genom snö för att komma fram. Ska se om väskan står pall för det.



-Onthego.