Två år sen sist, i ett helt annat sinneslag, en annan del av livet. Varmt omtumlande stökigt. Nu med helt annan blick, invirad i ull och galon funderandes på om vantar kanske ändå hade varit en bra ide.
Way out west.
En festival för hippa stockholmare som inte pallar med riktig festival, enligt vissa.
Well haters gonna hate.
Tydligen är jag den nya hipstern, vi läste det minsann! Man har matlåda i glas, äter veganskt och gör kombucha. Typ så. Gärna för mig i så fall. Om medvetenhet blir trendigt är det ett positivt skifte enligt min mening.
Nu ska jag värma upp mej på vagnen och sen mysa i faktumtältet i några timmar.


-Onthego.

Längesen.

Det var ett tag sedan. Det är energimässigt. Märktes tydligt idag, en av de alla nästan likadana arbetsdagarna där jag stirrar på en skärm och gör mitt bästa med skrala medel. Nödlösningar varje dag. Egoism, missnöje men också tacksamhet. Vi griper efter halmstrån hos ett folk som begär och begär, som aldrig stannar upp för att se utanför sin egen sfär.
Det är sjukt tärande att jobba i ett system som har hållit på att falla samman länge nu.
Idag nån slags edge när eftermiddagsstirrigheten slog in.
Jag som mellanhand får ta en hel drös med...ja finförpackad skit kan man väl säga. Tack och bock men ska det vara så är det inget jobb jag känner att jag kan eller vill göra.
Tre veckor till.
Lite? Mycket?
I relation till vad?

Hade god lust att be någon annan ta min yogaklass men visste väl någonstans att det skulle göra mig väl. Det blev tydligt vad jag ville förmedla.
Chilla.
Slow the fuck down.
Andas.
På djupet. På riktigt. Länge.

Kändes grundat och genuint, inifrån. Bra feedback. Bra känsla.

Jag vill leva ett liv i en vardag där jag inte behöver tråna efter helgen och ha lätt ångest på söndag kväll. Där är jag inte i nuet tyvärr så tack o lov att det är fredag i morgon. Må vädergudarna vara med oss och samtalen skrala när jag ramlar in på jobbet i morgon bitti.

Tack på förhand.


-Onthego.

Perspektiv.

Det är väl därför jag är här nu, för att få perspektiv. Stäng in mig i en bur, släpp ut mig framför allmän beskådan på kvällarna och ge mej lite rast på helgerna och se vad det gör.

Utvärderas i slutet av augusti men kan känna effekten redan nu. Och behovet. Av allt annat och framför allt friheten.


-Onthego.

rävsaxen.

tillbaka med ett behov att boa in mig. det är väl något slags försvar, eller sätt att palla med tanken på allt det där. eller det här. fylla nåt slags hål med fina bra saker fast det egentligen är motsatsen till hur det var från början. för en månad sen. nyss hemkommen med en plan.
en månad senare, helt jävla clueless.
alternativen, vilka är dem och finns det ens något bra.
jag vet, som jag alltid brukar säga finns det en anledning till allt. det kommer att leda till något. det är inte så kul att vara ovetandes mitt uppe i det bara. men det visste man ju också.
jag sitter i en rävsax mellan två saker som betyder mycket för mig.
ska man lotta? kompromissa? vara till lags? gå sin egen väg? fly?

alltså jag vet inte, men jag noterar mitt agerande, att det blir allt lättare att falla in i det gamla. för att man kan det. för att klara av. för att döva. det vore ett steg tillbaka och jag vet att det förmodligen kommer leda till något som visar sig fysiskt också.

känns i halsen.
ambivalent.

Vätö.

Plötsligt befinner jag mig på landet igen, i en av två stugor igen men en i en annan del av landet. Tyngden på täcket har ersatts av en liknande men av annan art och håller mig sällskap. Struntar i gardinen och skriver i skenet av ett levande ljus. Mjuka lakan.
Sommarhimmel och granar utanför. Tystnad. Luft. Prana.
Huden mjuk av finsk vedbastu och honung.
Lämnade det regniga och krångliga och minnen av ditt o datt, föraningar om annat. Naturen kallade och livet lade fram en resväg. Jag kan stanna här nu.
När sov jag ensam sist?
Minns inte.

Känns som att man med ens kastades in i nuet och resten av världen är som i en annan dimension. Avlägset.
Det känns befriande.


-Onthego.

Location:Långängsvägen,Norrtälje,Sverige

Överallt kaos.
Vart kan man dra och andas.
Knappt tre veckor och känner mig kvävd från alla håll.


-Onthego.

Bland flagor och flaggspel.

Ena stunden är man i tropikerna och har myggmassakrar innan läggdags, sen står man framför en skärm i 8h varje dag och undrar vad man håller på med och nu...i en stuga på landet nånstans på västkusten utan rinnande vatten i regnigt lagom småkallt midsommarväder med utedass runt knuten och blockljusens fladder i det annars mörka rummet.
Kontraster.
Från shady shacks gröna smoothies till slabbig falafel och hemmagjord kombucha.
Dygnsrytmen är tillbakaskjuten men likadan, innehållet olika och skallen snurrig. Kroppen börjar kanske vänja sig, jag vet inte vad den tycker men jag kan ana.

Någonstans inuti växer ett motvilligt motstånd. Det får vara så.


-Onthego.

Location:Hjalmars väg,Uddevalla,Sverige

?!

Andra dagen på jobbet framför datorn och i system som inte fungerar. Redan trött på att bortförklara hur allt inte fungerar och känns som ögonen snart ramlar ut av allt skärmstirrande.

Hur gör folk detta? jämt!

Ett steg framåt och ett steg bakåt.

Nu är jag där. Eller här.
I en ny säng som jag kallar min. Tillbaka i staden med lagom dos av söndagsnegativitet eftersom jag faktiskt ska till jobbet i morgon. Till jobbet.
Det klingar inte bra i mina trubbiga öron.
Känner hur motståndet väller upp och går ömsom in i det. Man får.
Tillåter mig. Ska peppa i morgon bitti men just nu gräver jag ned mig. Upp väller den sidan som sällan tar plats.
Den ser det ruggiga gråa utanför fönstret och känner de kalla vindarna som för länge sedan har passerat stadiet då det anses som svalkande.

Vaffan gör jag här?
Vad hände med paradiset?

Vill bort.
Från det här. Det mesta.
Jag kan ta med er, de flesta vill ändå komma och hälsa på.

Det positiva är den klarhet det ger.
Förhoppningsvis överdriver jag också.
Men med tanke på det skiftade perspektivet, kanske inte.
Vardagen, så som de ser och lever den, är inget jag någonsin strävar efter att falla in i. Det är väl det som skiljer oss åt. Fastän vi alla är samma. Lika. Ett.


-Onthego.

som natt och dag.

allt är bekant här. man kan den här världen. på något sätt är det tryggt, förstås. vi pratar samma språk. ...men sen samtidigt förstår vi inte alls varandra.
orden kanske landar, men orden har sin begränsning.
känner mig virrig. glömmer uppenbara saker.

folk frågar oss hur vi fick dagarna att gå på bali.
"vad gjorde ni hela dagarna egentligen?"
vi levde.
vi var.
där.
i nuet.
som fanns då.

och jag saknar det redan. fast jag inte ens har börjat jobba än.
allt blir som det ska av en anledning och jag är glad att jag fick den här extra veckan att andas innan jag behöver infinna mig i blåkläder och serva de sjuka. så i slutändan kan jag tacka min iPhones felvisning.

tack.

En sommarnattsdröm.

Så står man plötsligt vid en annan station och väntar på spårvagnen i en ljus sommarkväll. Hur gick det till?
Vad hände med allt det andra?
Upplever att allt går lite för fort här, vill inte riktigt fasas in i det men gör heller inte någon direkt motstånd.
Tar del av alla de draman som utspelar sig i den här verkligheten och spelar kula med de som upplever den.
Kan lunken men känner mig som en smygig Alien, en som en gång var som de andra men konstant tar steg åt ett annat håll, med kliv som blir längre.



-Onthego.

Bangkok

Vaknar som på beställning efter första natten i den här staden. Ljuset sipprar in och jag har inte ställt klockan, tänker att den säkert är mycket. Upptäcker att den är 06:18 och eftersom Thailand är en timme efter är det precis samma tid som jag brukar gå upp för att hinna tassa över till morgonyogan.
Mönster.
Kan inte somna om. Klarvaken. Berättar om drömmen med fula gubbar som snidar i trä.
Acn är kall tycker till o med jag men vi har en filt i täcket. Den blåser på mig här på åttonde våningen. För en gång skull har vi utsikt så att man ser mer än in i en husvägg. Det här är mitt vanliga hotell o bangkok, mitt i smeten. Korridoren här utanför ser rätt sjaskig ut med röd heltäckningsmatta och skabbiga dörrar men innanför har de börjat renovera. Det ser nästan skandinaviskt ut. Borta är det mörka och heltäckningsmattan. Tack för det. Jag ska göra lite yoga här på golvet. Saknade det som fan igår, kroppen kändes stel på en gång.
Vi vaknade med fysiska symtom bara av att mentalt veta att vi skulle åka iväg. På planet började jag nysa och så har det fortsatt. Storstad. Samma sak hände när vi åkte till KL.
Bangkok i kontrast till Canggu. Stor kontrast. Tittar på folket här som hamstrar i bur. I ett större perspektiv...så sjukt. Uppskattar det som finns i C ännu mer. Utan Fashion, utan smink, utan all yta och stora stora byggnader med belysning som gör ont i ögonen och är fyllda med folk. Folk som försöker ser it som små dockor, som sminkar över sina blemmor med ännu mer gift och äter det i en annan form. Absurt.
Vi säger att vi har saknar thaimaten och det stämmer men vi har också fått ett annat perspektiv. Och blivit bortskämda med den medvetenhet som faktiskt präglar canggu och Bali. Vad fanns det som var veganskt i den stora food Courten igår? Ankorna hängde på rad i montrarna, sockret och mjölet flödade. Och allt det där andra som man inte ens ser eller känner till.

Vi blir täppta. Vi får utslag. Finnar.
Octavio sa att storstäder inte har samma prana. Nu kan jag känna det.
Sverige, ge mig frisk luft!
Istället för att yoga gick vi till Mr feet innan stängning och blev knådad till inre skrik i en timme. Jösses. Blev täppt och manglad men något vaknade till liv oxå. Ett annat tillvägagångssätt för liknande känsla. Ryggen är öm.

Rummet är tätt, går inte ens att släppa in mygg och det är skönt men det kliar på andra sätt nu.
Får fixa prana på annat sätt.
Och andas lite med munnen.



-Onthego.

Uppe i det blå.

Hur det känns som en evighet sedan vi bokade bilen som tog oss från ubud till canggu där vi var fast beslutna att skaffa en villa o laga egen mat men inte kom längre än till receptionen på putu homestay innan vi tog en månad där. Och en till. Och en till. Bodde cm från det andra hemmet och den bästa yogastudion. Klockan 7:30 varje morgon satt jag där, uppflugen med sittbensknölarna på ett bolster på deras ruffiga mattor med utsikt över risfältet medan dagen började gry, och andades. In och ut. Åtta-fyra-åtta-fyra. Kalabati. Ekadasi. Allt möjligt. Hur månadskortet lades på is för att ge plats för en Teacher training. Resan, rollerna, lärdomarna, ödmjukheten. Allt. Energin första dagen kontra den sista.
Havet. Från stillheten på öarna till vågorna och strömmarna som tog över mig, tröttade ut mig, bar mig, och var nära att kasta mig mot klipporna. Kraften i det som finns. Är.
Att de andra faktiskt var här. Då, för länge sen. Flera stycken! Konstigt.
Avlägsna avsked i en vinterstad som har klätt om sig i vår frånvaro. Blivit något bekant men ändå nytt. Minnet av stickade koftor och riktiga skor.
Torr fnasig hud.

Samtidigt känns det som vissa platser bara finns och står och väntar på vår återkomst, liksom ni. Att gå upp för trapporna. Att dra på headsetet och falla in och tillbaka fast på ett nytt sätt.

Att laga sin egna mat!

Att ha er nära.

Som att nypa i tiden och rummets filmduk och dra till lite snabbt och hela tillvaron byts ut. Ett tag. Sen flippar man tillbaka.

Att skapa sig en tillvaro, eller två, där man mår bra. Där det syns, märks, känns att man gör det.

Det här är mina flygplatstankar.

I natt jag drömde . . .

Sex dagar kvar på min första riktiga yoga Teacher training ! Idag är första gången jag ska instruera min 20min sekvens för hela klassen (15pers). Vaknar tidigt, innan solen börjat gå upp, drömmer såklart om att jag står framför klassen och glömmer bort allt. Börjar prata på svenska, de fattar ingenting och sen tar vi rast mitt i allt varpå min mamma kommer o plockar upp mig för att visa mig nåt utan att inse att vi bara har en kort rast. Visar sig att hon inte hittar tillbaka och vi har redan överstigit de där fem minutrarna. Kontentan...stress! Men ibland är det okej att känna stress.
Har stått framför klasser och instruerat hundratals gånger, ändå känns det såhär idag. Det är okej. Kan bara föreställa mig hur de andra känner sig isof. Ska använda just det här i mitt intro och nu ska jag kliva upp ur sängen.


-Onthego.

Location:Jalan Pantai Batu Bolong,Badung,Indonesien

Fortskridandet.

Det går bra. Det går framåt.
Befäster saker jag redan vet och får ny input. Lär mig fakta och metoder att nyttja resten av livet och har för avsikt att fortsätta dela dessa med så många som möjligt.
Utmanas.
Snubblar på tungan. Svettas.

Har gått igenom hela mitt liv dag för dag, tre år i stöten. Rensat lite. Lärt mig nya andningstekniker. Släppt skit. Blivit trött och skör och kastat filtar över egot när det skrikit efter uppmärksamhet.
Dragit mig undan när jag behövt.
Sjungit mantran och bara börjat upptäcka vad man kan uppnå genom det. Vibrationer. Allt är vibrationer, energi. Och framför allt, vi har alltid ett val, till o med om det är pest eller kolera.
Verkligheten är som den är, men det är upp till dig.mig.oss att tolka den på ett sätt som gynnar.



-Onthego.

Bas

Kontemplerar i mörkret jämte en rygg och vibrationer från fjärran.
Trött men ändå vaken.
Dämpar viskande behov och ego.
Tick tack.
Vill falla o skrika på samma gång.
På kvällen kommer monstret fram.
Sen tvättar solen och sömnen bort dem.

Rädslor.

I en månad framöver kommer jag att växa lite extra mycket. Just nu är det väldigt energikrävande. Utsätta sig för sina rädslor varje dag. Utmana. Omkullkasta. Skita i om det blir fel för det finns inget fel. Vara bland främlingar som håller på att bli någonting mer, bygga broar. När ingen talar ditt verbala språk men på andra plan. Känna brisar i värmen. Kisa mot hen på andra sidan. Spetsa det trubbiga örat. Chaturanga dandasana. Inspirationen flödar. Adrenalinet. Koffeinet. Flödet. Flödet.
Föder nya versioner av oss. Något annat.
Shiva.
Släppa loss och fokusera. Lugn och lättja. Vila. Spritter. Ögon som ser och blickar som möts. Hjärtan som öppnas, röster som talade tyst men snart vågar höras.
Pedagogik. Mimik.
Att bestämma själv. Ta kontroll.
Att nästan ha somnat till dokumentären om yogananda. Gå hem för att vila och bli lämnad till sitt öde. Att battla sitt ego som skriker och blir litet och tjurigt. Att andas och välja bort den delen av sig själv och att faktiskt lyckas. Att istället ta en dusch och skölja bort det onödiga som fastnat och låta orden skölja över och ur mig som en annan slags rensning.
Att veta sitt eget bästa och skippa kvällens skojiga event för att dagens prana är slut slut slut. Att känna sig själv och veta att det jag väljer är okej. Det bästa just nu. För mig.
Att smälta dagen.
Maten.
Göra läxa. Går det?
Ligga under lakanet, ren, bar och ensam.
Att njuta av tystnaden och dunklet som omsluter.
Att inte bry sig-på ett bra sätt.
Att varje dag fråga sig om det här kanske var en dum idé ändå. För att i nästa stund tacka universum för allt som är. Precis som det är.
Speglingar. Av oss, liksom månen speglar solens ljus och vi alla är ett. Lika beroende är jag av dig som du av mig och alla de andra.
Hennes ord ekar någonstans där bak. Långt borta men nära.
Deras upplevelser, med mig.

Livet, led mig och jag ska leva dig igen.


-Onthego.

The beginning.

Så kom den, dagen då jag påbörjar min första yoga Teacher training! Att gå en sådan har funnits med mig länge men som alltid kommer saker o ting till en när man är redo och det är nu. Kan inte föreställa mig en bättre plats att göra det på heller, tror inte det finns någon.
Ännu har vi bara lätt bekantat oss med varandra på en orientation men ändå är jag helt slut. Energin, peppen, spänningen, nervositeten, förväntningarna, rädslorna, glädjen...allt och allas blandade. Känns fint att få vara delaktig i den allra första Teacher trainingen på the practice, en ära.

Tar en paus från semestern i semestern med andra ord. Nu blir det späckade dagar och en omvälvande, lifechanging månad. Det är i alla fall vad jag tror.

Vi ses på andra sidan, vem jag än har blivit då kommer det inte att vara samma version som nu. Målet är, en högre version, som alltid.

May the force be with me.



-Onthego.

djur som mat, mat utan djur....hur?

För några veckor sedan blev jag tillräckligt motiverad (äntligen) för att gå över från min flexibla kosthållning och testa veganismen. Helt enkelt av många olika anledningar, men främst av etiska skäl, sen miljömässiga och för att testa rent hälsomässigt hur det kändes i kropp och sinne, om det ens blev någon skillnad. Erfor att det initialt var värst mentalt då hjärnan envetet ville fokusera på allt som jag inte skulle få äta om jag skulle fortsätta hålla den här kosthållningen. Irriterande.
Har sen inte hållt det superstrikt och frågat vad det är i varje beståndsdel av det jag stoppat i mig utan använt mitt sunda förnuft och märkt att det failat några gånger när man beställer något som på menyn ser vegansk ut men sedan kommer med smält ost eller vad det nu kan vara. I det främmande landet, när total energibrist rådde slank till och med en Magnum ned, men hur eller hur har jag hållt det så gott det funkat. Inte egentligen märkt något särskilt, mått bra som jag brukar och hållt mig frisk när de andra insjuknat. Idag käkade vi lunch på ett ställe och valde sånt som var vegetariskt varav en zucchinibiff som sen smakade ganska mycket ost(?) och var ganska mäktig. Den landade som en klump i magen, kändes mastig och fick mig att må lite lätt illa. Påminde mig om när jag ätit vegetariskt en tid och tänkte "äsch klart vi kan laga lite egna köttbullar", åt några stycken och fick ont i magen och mådde illa. En fysisk reaktion, inte känslomässig eller mental, i alla fall inte i första hand. Den här gången blev jag ändå lite förvånad över detta eftersom jag inte hållt en helt strikt diet och tänkte att det inte skull göra någon större skillnad.
well. there i go.
Är fortfarande i ett prövostadie och får se vad slutsatsen blir. Ser fram emot att ha ett kök och själv kunna laga, välja och framför allt veta vad som är i det jag äter.
När man ser sig omkring är det egentligen rätt sjukt hur mycket animaliska produkter som folk stoppar i sig, brukar, har på sig etc. Vanor. Djur, tagna ur sin miljö, förpackade och nedhackade så att ingen ens reflekterar över att det faktiskt är en han eller hon, någon som har en mamma, pappa, har kunnat äta, känna, bajsa, kissa, och som i slutändan har slaktats för din njutning. När man tänker på det är det rätt sjukt ändå...kan du se på det ur det perspektivet, bara precis som det är, utan att lägga in dina egna (skuld)känslor? Kan du?

Tog en tur till ett annat land, en annan stad och den var stor, varm och luktade avgaser. Det var socker i mkt och djurprodukter i det mesta men utsikten fin. Kroppen reagerade med nysningar och kli och behövde sova.
Energidippen blev lång och balansen svajig men tillbaka på hemmaplan igen.
Försöker ta i kapp och det går men finns spår. Skynda långsamt.




-Onthego.