pepparkakor.

har huset för mig själv för en stund. ska meditera snart, ska bara skriva lite först. ska bara, ska bara...
man behöver komma hit och känna på atmosfären, vara här, för att förstå vad vi gör här hela dagarna. att tiden faktiskt finns på samma sätt som den aldrig riktigt finns.
Någon sa att tiden går väldigt fort här, men jag håller inte med. Det förvånar mig mest att den ens existerar, och att allting löper parallellt och fortsätter rulla på i resten av världen, hemma i göteborg. Jag har ändrat tidsinställningen på datorn nu faktiskt, innan har den stått på svensk tid, gjorde det hela förra vistelsen. Tyckte det var lite mysigt, att veta vad klockan var hos er utan att behöva tänka. Man tänker ju så mycket ändå.... men nu var det dags. Anamma nuet. här.
Vi har en nyuppsatt gungställning i trädgården, men här finns inga barn. Två personer kan hänga där o dingla, eller köra lite fly high-yoga.
Poolen är lång och går att simma bra i. fram o tillbaka, fram o tillbaka. det är havsvatten i den. skönt.
Det börjar bli dags att sammanfatta det gångna året, men här och nu börjar det bli dags att släppa ned scobys i sött te och påbörja en kombuchasats och sen sätta sig till rätta på en kudde och blunda innan myggen börjar bli sugna.
jag får skriva fler ord en annan gång.
so long!

mot en tropisk jul.

inser att det är svårt att hålla kontakt med alla, trots alla olika medier som finns numera. så skriver lite här. telefonen är död. sladden måste vara i en speciellt vinkel med lagom tryck för att ladda och nu har den dött helt, osäkert om den ens vill ladda igen. datorn funkar dock.

sitter hemma på sängen, huset som vi nu bor i är tomt utöver mig. familjen inklusive hundarna är på promenad. axel är på yoga. det börjar skymma och blåsa, åskar. regnsäsong på bali. poncho och paraply är lika nödvändigt som bikini och flippisar. jag dricker vatten med kol och moringa i färgen är grönsvart. toppar det med ett äpple. liniment kyler nacken. jag är inte mitt bästa jag idag. det började med att axel fick feber i början av veckan och var hemma. huvudvärk och feber. jag blev lite snuvig, sen hostig sen blev axel frisk och jag än mer vissen. allmän sjukdomskänsla, orkeslös och hela högersidan känns överkörd. hostan borta. tog sovmorgon från yoga men fick upp och iväg sen då hela huset skulle sprayas (insekter) och sen skulle vi åka till immigration office för att ta kort och fingeravtryck för våra visum. detta har blivit uppskjutet ett tag nu pga trasigt fordon. nu blev det av. att åka bil här är inget för den som lätt blir åksjuk. små vägar och mycket trafik, start och stopp start och stopp. när vi väl kom fram visade det sig vara problem med data. systemet så det var inte mycket att göra annat än att åka hem igen. så där var den dagen. jaja..

vi har flyttat in hos min kompis. hennes föräldrar bor här och har låtit bygga hus här. det är rätt stort och fint. madren har redan åkt till australien för julfirande och padren gör detsamma nästa vecka, därför kan vi bo här ett tag. vi kommer alltså vara här med de tre hundarna, den tjocka katten på övervåningen och min kompis. här finns väl egentligen det mesta man behöver. gott om utrymme, gräsmatta, mangoträd, saltvattenspool, omniblender, skärm och tv-soffor, torkugnar, kran med drickbart vatten, etc etc etc. jämfört med förra vistelsen på bali, när vi bodde vägg i vägg med yogastudion bor vi långt borta nu. fast att cykla till 7.15-klassen tar kanske 15 minuter eller så. det är ok, speciellt när det är relativt svalt fortfarande. som det verkar blir vi kvar inom dessa väggar till mitten av februari. kom och hälsa på!

Ligger på golvet med en foamroll som huvudkudde, nöjd över att den fick följa med till Bali den här gången. Har däckat min följeslagare med behandling.
Lagom öm kropp efter gårdagens body pump och morgonens fantastiska yoga.
Det är den nionde december men jag måste tänka efter en stund innan jag vet det.  Jag vet det egtrsom det var hennes födelsedag igår, min frus. Hon borde varit här då men vi tar det sen Kajsa.
Dagarna går och är nu all in i Bali mode. Det lite mer varierande vädret känns uppfriskande och påminner lite mer om Sverige.
Vi har köpt cyklar och flyttat in i en villa men ska snart byta till en ännu större. Vi får hyra in oss i min kompis hus, hennes päron har låtit bygga det och bor där men ska vara borta ett tag. Stor tomt, saltvattenspool, tre hundar, drömkök etc. Mohaha.
Nu har vi en musunge som husdjur, han anlände igår, räddad från ett värre öde. Frank heter han.
Internetsitiationen i det här hemmet är ansträngd så en del ligger på paus för att förhoppningsvis snart återupptas men det är lite skönt på vissa sätt också.
Random inlägg med lite uppdatering mest. För att jag inte kunnat höra av mig lika mkt som innan.
Vi mår bra!:)

where my soul can begin to sing.

tillbaka. så självklart och ändå så skumt.
jetlag och stela muskler har hindrat mig från att njuta fullt ut, men nu börjar känslan infinna sig. nu när jag gått upp för morgonyogan 7:15 och druckit en iskaffe och inte längre har ont i huvudet.
den hårda sängen och den alltför höga kudden. myggfritt (!!) rum och mkt nära till favorithaket, lite längre till yogan men ändå väldigt överkomligt. tror jag ska inviga poolen alldeles strax.
huden börjar hitta sin elasticitet bakom alla sverigeflagor och snart ska den få en djupare ton också.
sinnen som legat i dvala börjar vakna och känns igen och ur den aspekten känns det som
a t t  k o m m a  h e m .
för att det ska kännas hundraprocent behöver han anlända. drygt två dagar till av de totalt nio långa. snart snart snart.
då ska jag le med min lever och mitt hjärta!

Avsked.

Skum känsla. Svårt att greppa. Har precis dragit täcket om mig inför sista natten i Göteborg på...en tid. Den nya gröna resväskan är fylld till hälften men fortfarande öppen och det finns lite smått som ska få plats men inte kan packas ned ännu.
Har sagt adjö till de flesta. Kramar på bussarn och hållplatser mestadels. Vissa som går bestämt utan att se sig om och andra som vinkar glatt tills vi försvinner ur varandras synfält.
Tre månader i Sverige blev fem. Dröjsmålet höll på att förtära mig ett tag men allt inom sin tid.
Kylan känns uppfriskande men säkert eftersom jag vet vad som snart väntar.
Bali.
En en gång för mig främmande plats som jag nu kan se och känna. Som existerar samtidigt och där personer jag känner befinner sig. Där broar byggts på starka grunder.
Fem månader. Tillräckligt lång tid för att hinna komma in i lunken, vardagen och alltet. Att hinna skapa och återuppta relationer. Många fina möten och matstunder. Många många bovetepannkakor!

Så jävla tacksam ändå. Det kommer över mig nu. På ett sätt älskar jag den här platsen men den förgör mig om jag stannar för länge, så känns det i alla fall.
Sista kramen sista mötet sista klassen sista gången. För nu.

Hon kommer in med blommor när vi håller på att plocka ihop vikterna efter sista pumpen. Tackar av mig med tulpaner i november. Säger att de ser fram emot att ha mig tillbaka. Sen. Att det löser sig. Att vi håller kontakten.

Hon kommer på min klass och ger mig en inslagen present, en bok med handskrivna ord och inklistrade bilder på mig och många fina som betyder mycket för mig. Vi har setts mer den här gången men på nåt sätt är vi alltid nära även i det avlägsna. Hon är en stjärna.

Hon ger mig en hoppkram, hon är min fru och på resan tar jag med hennes fd kollega medan hon tar hand om sin läkande man. To be. Hon är varm.

Han kommer förbi och vi har knappt setts på tusen år och när vi har det har det varit flyktigt. Inte nu. Han är lugnare nu än sist och visar bilder på henne. Det gör mig glad. Jag vill att det ska vara hans tur lite nu.

Tänker på de andra, på hon Som skriver. Hon som hade det svåraste farvälet men som också kommer stå mig nästan lika nära fast jag är på andra sidan jorden. Tack vare orden. Henne är jag stolt över. Ingen har tagit sig genom större träskmarker, tätare skogar och ödsligare fält än vad hon har i år. I alla fall ingen som jag känner till.

De envisa fina med den morrande lilla korven.

Alla.

Sista natten med honom på nio dagar och klockan ringer tidigt. Han är inte här än men han är bäst.

Alla e så himla fina.

Snart ska jag hälsa på en annan drös som står mig nära, kanske måste pulsa genom snö för att komma fram. Ska se om väskan står pall för det.



-Onthego.

space

raggsockor i skorna och vita landskap. trodde inte att den bilden av sverige skulle hinna dyka upp innan jag begav mig, men nu är den här.
försöker greppa att jag snart inte behöver huttra mer, att jag kommer beklaga mig över värmen och tänka på er här hemma. ni som plötsligt finns långt borta igen, men ändå väldigt tillgängliga inom mig.

nomad. du är nomad nu, sa han på promenaden. home is where the heart is.
det fulla vindförrådet en påminnelse av vem jag brukade vara.

dags att slå upp den nya fint färgade resväskan och börja fylla den. kanske blir den inte ens full? jag har inte blivit full på länge. är det det nya?

den sista veckan i sverige ska jag njuta av att sova myggfritt och att kunna träffa mina vänner lite när som. sen.........

bali.
snart.

menlösheten.

om en månad. tillbaka där borta. bali.
känns främmande och nära på samma gång, som ett parallellt universum.
löven skiftar här och jag kan åka buss flera timmar om dagen. lyssna på P3 soul och må lite lätt illa av allt färdande. är det ens ett ord?

det smyger sig på, allt det där. mörkret. köplusten. tristessen. kylan. planerandet.
det här eviga planerandet skapar lätt ångest, samhället börjar driva mig till vansinne.
hur ska man kunna leva i nuet när nuet knappt existerar för någon här? när allt vi jagar är det som ska bli. kolla tidtabeller, boka klasser, boka bord, bestämma träff, veckohandla, boka biljett...!!!
vad gör man på söndag om tre veckor, om sju?
inte fan vet jag för då är jag long gone, tack o bock.

sitter här och försöker styra upp, planera. får sms om sjukdom och avbokningar, vikariat och menskoppar. fällar in i nåt ingenting där tiden bara går och plötsligt hinner det bli mörkt innan jag tar mitt första andetag av frisk luft. ändå tycker jag att jag måste skynda mig. är det redan dags att gå?

världen utanför, som ett skämt. vi har tappat kontakten med oss själva och alla andra. vi lever i en tid när folk klär ut sig till clowner o skrämmer främlingar, där det är frekventa skottlossningar och två andra pajaser tävlar om posten som USAs president. vi är så självständiga att vi är tomma på insidan. vi lever ut bakom skärmar och dämpar känslorna med gift.

jag får lust att krypa långt in under täcket o stanna där tills flyget lyfter.
att åka bort löser inte alls problem, men jag nöjer mig med det så länge.

kusligt och husligt.

tillåter mig att bli uppslukad av en serie igen. 

s t r a n g e r t h i n g s

för övrigt, höst. oktober kliver in i sin granna skrud och plötsligt kan jag ligga på trätrall i eftermiddagssolen och läsa utan att behöva gå hemifrån.

jag lånar bil som bor i garage och det blåser upp gamla minnen från kornbodsgatan.

huslikheten rockar loss när det finns tid och utrymme och ett utrustat kök.

mitt i natten (typ) kokar jag kikärtor och rödbetor som ska bli rödbetshummus, och packar kålen tätt i min första burk av syrad vitkål. förhoppningsvis.

han gjorde musli (granola) igår kväll och jag överväger att ta en skål med lite havregurt nu eftersom jag ändå verkar ha vänt på måltiderna så att middagen mest liknar frukost. ja det ska jag nog.

frästa egenplockade kantareller finns i en stor burk i kylen, liksom blåbär.

plockade lite oktobersmultron från trädgården tidigare, äpplen finns på andra sidan.

kombuchan står och fermenteras och förökar sig och slånbären som jag plockade på senoren ska agera smaksättare.

groddarna är på G, de på mungbönor är snart slut, men nya på G med belugalinser och gröna linser. finns även chokladmintraw-bollar i kylen.

ja, ni hör ju.

här kan man ju snart öppna veganfik.

vem hade trott detta?

sannerligen inte jag som tioåring.

men. livet är fullt av överraskningar.

hisingen.

skiftar återigen platsen jag kallar hem. flyttar ut på en ö. istället för en hamster delas nu boytan med en katt och två fåglar.
den lilla dunsen i sängen när någon som bara väger några kilon hoppar upp...den är fin.
smidigaste flytten någonsin, eftersom mestadels av grejerna fortfarande är i tryggt förvar i ett annat förråd. friheten i att inte ha så mkt med sig.

flytet på resan hem. känslan efter en välbesökt yogaklass. mörkret som kvällen bjuder på så att jag inte ser vart bussen har stannat, om det är dags att kliva av. den äldre mannen som stannar upp i dörren och tittar mot mig, väntar in. såg min förvirring och erbjöd vänlighet och några ord.
lätta steg hem.
mjuk säng, mjuk katt, mjuk belysning.

Platser.

Ena dagen vaknar upp med ett stort fält av färger och dagg utanför dörren och traskar runt med min nästan trebenta hund utan koppel, andra dagen spårvagn genom en tidig morgon för att drilla en fullsatt sal genom bröst och höftöppnare och åka hem med ro i själen och observerande ögon.
Kommer på mig själv med att gilla kontrasterna. Vetskapen om att jag kan njuta av platserna likvärdigt men på helt olika sätt. Och att det finns ytterligare oaser som jag håller nära hjärtat.
Att jag nog lyckades öppna mitt egna hjärta lite under den gångna timmen, och tacksamheten det framkallar.
Att jag borde börja fler morgnar såhär.
Gör mer av sånt som gör dig tacksam, fridfull, lugn.

Yoga. Mat. Umgänge. Natur. Inspiration. Vila. Musik kontra tystnad. Det är vad som väcker mitt innersta maskineri.
Måste säga att jag jobbar rätt bra på min skit. Och bättre ska det bli.

Du då?

-Onthego.

Ingenting är som det var.

Skalar av det där extra som jag behövt lägga på över sommaren för att överleva. Återupptäcker det som legat under men inte haft utrymme att sippra fram, och i det finns mycket bra.
Pratar och pratar men blir inte trött i halsen, sammanlänkas.
Ser en konkret mållinje, har passerat krönet på uppförsbacken, och än värmer solen i det planerande jämlika landet. Ibland. Det får man vara nöjd med.

Pop.



-Onthego.

utrymme.

efter att knappt ha haft tid att andas under den här sommaren öppnas allt nu upp och då har jag bara mig själv som sällskap. ironin men också meningen med det.

att slungas tillbaka t sverige o vardagen här och medan villkoren ändras börjar man fasas in i det. den första fasan och känslan mattas ut och man börjar anpassa sig, för man kan det här livet också. det här lunken. det som kallas liv av många.

så jag anpassar mig.

jag planerar så som man ska och måste. tänker att jo men det går väl bra. de måste ju ha nåt att förhålla sig till. jag går med på det. jag går med på saker. och andra saker hamnar i skymundan, det egentligt viktiga blir allt mer avlägset.

lätt att falla tillbaka.

som en jävla knarkare.

reaktionen och att inte agera utifrån den.

möter den halvvägs.

typ.

anmält mig till vipassana igen. sen tvivlat på om jag ska göra det nu. om jag ska avsätta tid nu när jag tagit på mig klasser. då måste man ju fixa vick och man sviker deltagarna lite. så känns det. som att man blir en krånglare.

som att jag borde passa på o tjäna ihop så många små slantar jag kan medan jag är här, bita ihop lite.

det var ju planen.

men planen var också att jag skulle sitta på ett plan tillbaka till den andra verkligheten nästa helg.

biljetten finns kvar men jag har fixat åtaganden här nu.

får lust att ångra mig.

jag är hungrig och irriterad och inte i den bästa tiden att fatta beslut.

läste nåt om nån planet. inte fatta stora beslut under en månads tid. men det har inte börjat än.

känner en stark längtan igen. den som finns där hela tiden men som jag lagt locket på lite nu. för att det har varit ända sättet. nu sipprar det fram.

det finns nåt annat också. det gamla sättet att lägga locket på. det skulle också fungera. men det vore inte bra. skulle ge upphov till annat. inte önskvärt.

så jag skärmar av mig.

låser dörren.

sätter på fläkten.

ugnen.

vill göra upp en flyktplan, även om det är en kort sådan.

får se vad jag förmår och inte.

det blir nog nåt mellanting.

rensa.

plötsligt är lägenheten tömd på folk och alla de där jobbveckorna där jag knappt kunnat andas är till ända. det är bara jag och Lucy hemma. Lucy är hushållets hamster.
huden håller på att läka ihop, det svidande spruckna är borta men det kliar fortfarande. stresspåslag.
så för att ta mig in i nästa era av allt som egentligen existerar samtidigt tänker jag använda det här utrymmet för att rensa ut saker som finns i mitt system, framför allt i mitt huvud, som jag stör mig på.

överdrivet bekräftelsebehov, speciellt uttryckt på sociala medier.
sociala medier. älskar och hatar. är lika beroende som de flesta men känner en längtan bort från det.
oförmågan att umgås utan mobiler. oförmågan att kunna fokusera på en sak. att äta middag över ett samtal istället för över skärmbelysning.
skärmar och hur dum i huvudet man känner sig efter att ha suttit framför en en hel dag.
systemet som vi är inlåsta i efter egen vilja.
sjukvården. hur man kämpar för att hjälpa och göra alla till lags utan några medel. hur vi får sämre betalt än lagerarbetare utan utbildning. hur vi ska lösa alla problem och förstå allt och alla. hur vi ska bli utskällda och behandlade för att folk inte kan se längre än sin egen nästipp.
egoism. oförmåga att se helhet och utanför sig själv.
när folk gör undantag för sig själva.
jag, jag, jag.
att alltid vara så himla förstående när ingen annan förstår ett skit.
makt.
pengar.
makt och pengar.
de som sitter på makten.
folks uttryck för rättighet att äta kött. sen när äger man en annan varelses liv?
när man tror att man är ett team men den andra är en solist i smyg.
smulor o hår som fastnar under fötterna.
hetsen till fylla.
olika villkor.
all skit som kvinnor måste gå igenom men inte män. för att det inte alls är jämnställt på långa vägar.
att allt ska planeras så in i helvete. hela tiden. typiskt tröttsamt svenskt. oförmåga att vara i nuet.
starka lampor överallt.
folk som röker. eller när folk röker snarare kanske.
alltså sammanfattat, som alltid.
rädslor.

måste ha luft nu, måste ha space, måste andas. annars blir man bitter.
så många gånger de senaste månaderna har man velat ge folk en käftsmäll för att de ska vakna upp ur sina komaliknande tillstånd. velat fly undan mängden.

räddningen, ljusglimtarna ligger också i utbytet. tacksamheten man får tillbaka, oavsett på vilket sätt.
värmen, närheten, känslan.
frekvenserna.
när jag faller in i en offerroll men kan zooma ut och hitta den andra versionen, den jag vill vara.
vetandes att jag kan mer än så.
att jag inte är beroende av någon eller något för att klara mig.
allt stöd som finns och där även tack vare de kommunikationsmedel vi har-även om de behöver strypas.

anyway. nu ska jag hitta tillbaka till det andra och ge det utrymme igen. det som inte är menat att följa med på den resan nu kommer att falla undan. det blir som det blir och som det är menat.
nu ska jag fortsätta rensa på andra sätt.

Lätt huvudvärk o spända muskler i försök att utföra sitt jobb med bakbundna händer.
Tacksam över att detta är näst sista veckan, men till o med det känns lite för länge. Trots. Att. Den. Så. Kallade. Sommaren. Har flugit förbi och suddat ut en del av det där vi uppnådde långt borta på en fridfull plats.

Hur många ska köras i botten innan systemet kraschar?


-Onthego.

Två år sen sist, i ett helt annat sinneslag, en annan del av livet. Varmt omtumlande stökigt. Nu med helt annan blick, invirad i ull och galon funderandes på om vantar kanske ändå hade varit en bra ide.
Way out west.
En festival för hippa stockholmare som inte pallar med riktig festival, enligt vissa.
Well haters gonna hate.
Tydligen är jag den nya hipstern, vi läste det minsann! Man har matlåda i glas, äter veganskt och gör kombucha. Typ så. Gärna för mig i så fall. Om medvetenhet blir trendigt är det ett positivt skifte enligt min mening.
Nu ska jag värma upp mej på vagnen och sen mysa i faktumtältet i några timmar.


-Onthego.

Längesen.

Det var ett tag sedan. Det är energimässigt. Märktes tydligt idag, en av de alla nästan likadana arbetsdagarna där jag stirrar på en skärm och gör mitt bästa med skrala medel. Nödlösningar varje dag. Egoism, missnöje men också tacksamhet. Vi griper efter halmstrån hos ett folk som begär och begär, som aldrig stannar upp för att se utanför sin egen sfär.
Det är sjukt tärande att jobba i ett system som har hållit på att falla samman länge nu.
Idag nån slags edge när eftermiddagsstirrigheten slog in.
Jag som mellanhand får ta en hel drös med...ja finförpackad skit kan man väl säga. Tack och bock men ska det vara så är det inget jobb jag känner att jag kan eller vill göra.
Tre veckor till.
Lite? Mycket?
I relation till vad?

Hade god lust att be någon annan ta min yogaklass men visste väl någonstans att det skulle göra mig väl. Det blev tydligt vad jag ville förmedla.
Chilla.
Slow the fuck down.
Andas.
På djupet. På riktigt. Länge.

Kändes grundat och genuint, inifrån. Bra feedback. Bra känsla.

Jag vill leva ett liv i en vardag där jag inte behöver tråna efter helgen och ha lätt ångest på söndag kväll. Där är jag inte i nuet tyvärr så tack o lov att det är fredag i morgon. Må vädergudarna vara med oss och samtalen skrala när jag ramlar in på jobbet i morgon bitti.

Tack på förhand.


-Onthego.

Perspektiv.

Det är väl därför jag är här nu, för att få perspektiv. Stäng in mig i en bur, släpp ut mig framför allmän beskådan på kvällarna och ge mej lite rast på helgerna och se vad det gör.

Utvärderas i slutet av augusti men kan känna effekten redan nu. Och behovet. Av allt annat och framför allt friheten.


-Onthego.

rävsaxen.

tillbaka med ett behov att boa in mig. det är väl något slags försvar, eller sätt att palla med tanken på allt det där. eller det här. fylla nåt slags hål med fina bra saker fast det egentligen är motsatsen till hur det var från början. för en månad sen. nyss hemkommen med en plan.
en månad senare, helt jävla clueless.
alternativen, vilka är dem och finns det ens något bra.
jag vet, som jag alltid brukar säga finns det en anledning till allt. det kommer att leda till något. det är inte så kul att vara ovetandes mitt uppe i det bara. men det visste man ju också.
jag sitter i en rävsax mellan två saker som betyder mycket för mig.
ska man lotta? kompromissa? vara till lags? gå sin egen väg? fly?

alltså jag vet inte, men jag noterar mitt agerande, att det blir allt lättare att falla in i det gamla. för att man kan det. för att klara av. för att döva. det vore ett steg tillbaka och jag vet att det förmodligen kommer leda till något som visar sig fysiskt också.

känns i halsen.
ambivalent.

Vätö.

Plötsligt befinner jag mig på landet igen, i en av två stugor igen men en i en annan del av landet. Tyngden på täcket har ersatts av en liknande men av annan art och håller mig sällskap. Struntar i gardinen och skriver i skenet av ett levande ljus. Mjuka lakan.
Sommarhimmel och granar utanför. Tystnad. Luft. Prana.
Huden mjuk av finsk vedbastu och honung.
Lämnade det regniga och krångliga och minnen av ditt o datt, föraningar om annat. Naturen kallade och livet lade fram en resväg. Jag kan stanna här nu.
När sov jag ensam sist?
Minns inte.

Känns som att man med ens kastades in i nuet och resten av världen är som i en annan dimension. Avlägset.
Det känns befriande.


-Onthego.

Location:Långängsvägen,Norrtälje,Sverige

Överallt kaos.
Vart kan man dra och andas.
Knappt tre veckor och känner mig kvävd från alla håll.


-Onthego.