Som igår. En dag framför skärmen är inte en dag för mig. Tröttheten slog till och hade jag haft ett val hade jag bäddat ned mig sen. Fick nåt slags vemod. Ville vara tyst.
Hade inget val.
Buss och dubbla klasser. Måste.
Gör det.

Känslan efter...den upphör aldrig att förvåna mig och göra mig tacksam.
Lugnet.
Luft på vägen. Ljus som dröjer kvar fast hösten ibland anas i luften.
Han har lagat mat så jag behövde inte äta mackor till middag. När ögonen går i kors o rösten är liten läser han tre kapitel. Somnar nära.

Drömmer om er.

Får ligga kvar när jag brukar hetsa mot dörren. Får känna tacksamheten och börja dagen med en frukost i sällskap av en av mina bästa.

Små stunder av allt blir ett liv till slut

Orden känns lite överflödiga bara, tror det är därför de inte flödar lika ofta här längre.

Ibland fattar jag ingenting. Tillåter mig att bli lite lack. Sammansmältning kräver förståelse och tydligen förlåtelse. Gör inget, ger tusenfalt.

Varje sommar har en saga.

Lämnade det där småduggiga gråa och har i år ett helt annat perspektiv, en annan saga. Den här penetrerar fler lager. Må hända färre solkyssta kvällar men värmen strömmar på konstant.

Dröjde lite efter, bara något steg, för att fånga upp den där förundran över hur allt föll på plats just precis såhär.

Och helgen...en fristad, möten och så mycket kärlek. Djupgående men aldrig övergående, eller...sådana löften kan aldrig ges. Allt man kan lova är att göra sitt bästa och det vet jag att de gör. Minns tysta stormar och hur de övervann dem.
Följer nya förebilder som efterlämnar mer. Statuerade exempel då genom att dra och nu genom att leva. Häxdoktor och livsnjutare med smak lammkött men inte spädgris, jo jag kan väl knappast invända.

150815. Det var en sjuhelvetes dag att minnas.

Äntligen en förlåtande ljummen vind som lyfter minnen från förra sommaren och alla dess miljoner sådana här kvällar när jag ville sparka av mig skorna på väg hem.

En dag när duntäckets skydd inte känns lockande trots stirrigheten bakom skärmskadade pupiller. Armen i vinkel utan tequila, belastar och bönar om vila. Kör genom mörkret och värmen ska bestå, friden kommer när jag känner ditt hjärta slå. Nära nära så nära får ingen gå. Det var då.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hold the vision, trust the process

Mitt i allt ger vi oss själva lite space och livet kavlar ut sig framför våra nysnörade fötter och nysnön förflyttar sig ett steg längre bort. Bortanför horisonten breder en annan framtid ut sig, biter av ett hörn och det smakar gott.
Undrar hur stort det är.
Fastnar i känslan och är nära igen, efter några diken. Att släppa iväg ens för en stund, det känns. Tanken på att lämna, känns. Men på något sätt, ändå, så det måste fortskrida.
Omslingrade, insnörade för evigt sammankopplade. Praise.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ers majestät

Stirrar in i skärmen, ofokuserat avskärmad från det liv jag egentligen vill ha, samtidigt som jag är där. Stundtals. Med hjärta och själ. Fysisk förflyttning. Förvånad närvaro.
Fyller på. Laddar om. Tar ett djupt andetag. En otillräcklig tillvaro som ändå innefattar mer än jag trodde. Det är i er jag finns.

Vill resa genom öppna landskap och sova under bar himmel i ett upphängbart tält, få nyklippt gräs under fötterna och springa fri på en äng. En sak i sänder eller alla på en gång, vi kör tills nåt går sönder!





- Posted using BlogPress from my iPhone

Vi åt o drack o grät o vi skrattade o...

Känslan, överväldigande. Mitt i allt står man och förstår.
Ser ner i djupet och vill krypa in under men det går ju inte, såhär får duga och det gör det.
Fifan vad sjukt...

Tearing!

Hinner inte med. Är inte gjord för den här typen av vardag. Hjärtat mår bra men själen behöver ro.

Orkar inte prata mer och vill vila ögonen bredvid.

Molnfri.

Ligger på mage och tänker på hur allt det här påminner så mycket om mitt egna. Drar ned axelbanden och jobbar bort krysset på ryggen, vet att den är backad. Bandet till axel kan man inte dra lika lätt.
Möter sköna typer och blir van vid sådant jag knappt trodde fanns fast jag har sett det. Kan inte minnas det men är i det. Nya rädslor dyker upp, men vi gör annorlunda nu, jag och hon och hon. Vi springer inte, vi betraktar och smakar.
Smakar det surt kan man spotta ut det o stirra argt på det tills det förtvinar och löses upp. Det är en bra grej.

Det som är.

Hade aldrig trott att det skulle bli såhär. Och allt det andra spelar ingen roll längre, jag spelar ingen roll längre. Bara är. Spelen är slut, tärningarna är kastade och det känns som en dubbelåtta. Apropå siffror...


33-22=11, hm. Numerologin, vad säger den...?

Midsommar.

Började midsommarafton utan frukost. Inte plockat en enda blomma, men dansat kring stång på Tjörn som aldrig förr och kan inte minnas att jag någonsin mått bättre.

Faith!

Intensiteten intensifieras och de hänger såklart inte med. Det är annat nu, ni ska få se.

Snart drar vi, gang, och jag är så glad över mina två små vänner som kommer och förundrad hur vi alla är del av en konstellation nu.
Duos.

Vaknade i en dröm om intensifierad verklighet av icke önskvärt slag, minns svagt för vill inte hålla kvar den. Ville hålla kvar dig, men en dag är ingen dag (eller jo). Vad vet jag men saker måste bara bli som de blir. Jag förlitar mig på det ödet för alla andra alternativ är otänkbara.

Varandet.

Tystnaden beror på det faktum att orden är så begränsande i allt jag är i just nu. Orden, just nu, är inte så viktiga. Skrattar så tårarna sprutar, svetten bryter ut och magen krampar. Känner, i stillheten, en expansion i oändlighet. Är, i nuet, oändligt tacksam och förvånad. Över att jag tog mig hit i allt tillåtande.

väcker och växer

Ingen växlande molnighet!
Winter is not coming,

Det började då,
När jag gång på gång ville frysa tiden.
Nu: tillfällen då insikten landar, att det inte finns någon annanstans jag hellre skulle vara.

Det kanske låter litet men det är stort och ni som vet ni vet allt.

Stanna upp i blissen och ta ett djupt, skälvande andetag. Sen ett till. Jag lever. Så jefla mycket.

Annat nu.

Överväldigades av känslor och lät dem bara vara där o äga mig en stund i tystnaden nära innan John hann omsluta o dra in mig i natten.
Lyckades bättre den här gången.
En dag i taget, en minut i sänder.
Overkligt, sårbart, märkbart självklart.

Nattugglan sållar sig till ett tillfälligt blötdjur och har aldrig mått bättre.
Ibland kraxar egot och reagerar utan att förmå sig men fångas alltid upp i efterhand, på ett sätt för sent, men oftast mer än många någonsin.

Vaknar med små ögon men leende. Nyper mig själv i tanken och tvingar mig tillbaka till sömnen fastän himlen vacklar mot blått.


God morgon måndag. Inte illa.

We accept the love we think we deserve

(Onsdags)

Detsamma gäller för allt du tillåter i ditt liv. Tål att ta in.

Sitter äntligen i solen men benen täckta av leopard, väntar på henne.
Finner en bortsprungen längtan av att somna i solen och vakna sömndrucken och omgiven fri.
Let it be.

det kommer gå snabbt, säger han och trycker mig framåt i tiden mot min vilja.
jag drömmer att jag drar ut ett svart hårstrå ur lateralsidan av vänsterfoten.
jag rensar och rensar, slänger och packar om.
jag peppar och ljusar upp i de mörka hörnen.
tar plats.
ett
två
ett
två

1.6

Plötsligt befinner jag mig på andra sidan väggen, flera meter österut ska jag numera vila. Sängens högra sida. Tänker hårt och minns att jag hade det då också, back in the days. Men annars är allt annorlunda den här gången.
Kanske ett litet steg för dig men ett stort steg för mig, sa han, den modiga.

Blickar ut genom smutsiga fönster som ger grannarna vy rätt in. Drar upp täcket och minns den där andra gången och konstigheten i allt det här. Det vackra, det fula.
Hur man samverkar parallellt i sitt egna universum, hur allt jag någonsin gjort har lett mig precis precis hit.

Och som alltid,
Tack.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Baraentisdag

Plötsligt ligger jag i sängen och vet knappt hur det gick till, bara att jag ska vara här en stund nu fastän solen skiner.
Ett utdraget, överdriver farväl.
Purple haze.
Hazel eyes.
I.

Inuti. Lugn men vild, avsaknaden närvarande men är bara att vänta.
Vänta.
Vill inte vänta vill ha,
Flämta.
Kan höra framtida klockor...

Snart är mitt rum någon annans och mitt ska delas. Oj.
Hur kan tiden gå så ofantligt fort och samtidigt maka sig fram. Upplevelsen,
Motsägelsen.
De små, livsavgörande ögonblicken och blickar som möts. Möten som blickar framåt.
Blixtrar. I regnmoln.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Två steg fram, ett steg tillbaka

Jag ser det, allt det där kaoset som far omkring och är. Vad det gör med er. Vad som tydligen måste ske nu. Det kommer som i ett kluster och drabbar henne, henne, henne och henne. På olika sätt stormar det och på olika sätt ser ni det. Att ni vänder er till mig oavsett avstånd, och att det hjälper, det är kärlek. Vi får det vi tillåter oss och jag kämpar med det där när det pockar på nånstans inifrån och nånstans utifrån. När det påminner för mycket om det gamla måste jag peta mig själv i sidan o påminna mig om att jag är en annan nu. Vissa vet inte hur mkt det faktiskt krävs men några vet.

Tappar fotfästet och mig själv nånstans mellan snålblåsten och duggregnet. Gråskalan växer och linjerna suddas ut. Vem är jag? Vad gör jag här? Nej det går inte.
Käftsmäll.
Det gör det visst.
Fastnar i nattens tankar och tvivel och drömmer om er som drunknar. Känner egot växa och gnälla.
Käftsmäll.
Vakna upp för fan och have some freakin faith.
Just ja. Just det.
Skit i dået, skit i sen. Se det som är. Nu. Det är det viktiga och det är vad som förloras om jag tillåter det.
Fan heller.
Eyes wide shut.
Shut your mouth.
Mouth the world,
Worlds Collide
Words combine
Äg det.

- Posted using BlogPress from my iPhone

fear doesn't shut you down it wakes you up.

känslan i känslan och den flyktiga rädslan av att ha tappat den. oro kanske passar bättre, men passar inte mig. hur hon fångade känslan och uttryckte i ord som någon bad mig läsa och visste redan innan att jag skulle träffas liksom jag visste att han och jag skulle mötas på fler sätt än allra först. men ändå inte. såhär. det hade jag aldrig anat.
hur jag kan fånga fraktioner av den här dagen och gå tillbaka in i dem för att de var så bra.
att jag knappt kan tro det. att det var jag som låg där i solen.
bryta sina mönster som inte tjänar en.

när man skiter i vad som händer för att händerna är varma och om de inte är det blir de omslutna av någonting större.

och jag såg deras grej också. deras trådar är annorlunda sammanbundna än våra.
vackert att se deras spiral som snurrar uppåt i ljus och kaos som bara bildas när man vågar dras med i den. utan någon säkerhet, utan garantier. när man inser att det ändå aldrig finns några. hur kan det?
mina ord idag är bara idag, kan vara för evigt eller en millisekund. lika sanna ändå. eller lika obetydliga. för vem?

jag tror vi är mer som en våg. en sån där stor, stillsam men kraftfull som bildas långt ute till sjöss och ingen vet egentligen hur. den är ganska smygig, gör inget väsen av sig, men kan röja vad som helst ur sin väg. eller lyfta det till skyarna.

bra. jefligt bra.

Från snöiga norska bergstoppar till försommar i Stockholm fick mitt tid och rumsperspektiv att rubbas ytterligare och känna samhörighet med alla olika crews jag hamnat i. Älskar't!

Stockholmsvistelsen innefattade ashtangayoga, tillfälligt femmannakollektiv på trettioivå kvadrat, jefla massa mat, smärta, promenader, ord, sol, sommarvibb, uppsalavisit, toppning, gaddning, shopping, bilkörning, bröllopsplanering, bussresor, norrtäljeguidning...med mera.
Trots att jag inte hade fokus på att träffa fler än Veronica o martin hann jag med Freja,Linda,Lovisa och även då christinepettermarlenepelle&tvåavveronicasbröderochenflickvän. Ganska bra jobbat. Dessutom två felbokade tågbiljetter så mitt fynd blev sådär bra men äsch och åter äsch. Vad är pengar när man har så mkt kärlek? Nada.

Det som tog emot först fick mig sen att le inifrån. Kontentan är att meditationen har halkat efter.

Snurr snurr.
Tågbiljetten hade råkats bokas i fel riktning. Dyr biljett men gratis boende. Dyrt bläck men gratis kärlek.

Det är så vackert så fult.
Jag har ändrat färg, säger hon. Och här sitter jag i min gula kofta och försöker att vara i nuet.

Måndagsbarn.

Finner mig själv tillbaka och i behov av ett dyk inåt. Saker flyter upp i nya sammanhang och i slutet på varje vecka önskar jag mig en sån där söndag. För att knyta ihop.
Jag förstår men förmår inte alltid.
Det är okej.
Jag vet.
Det som inte än kommer naturligt får man nöta in tills det sitter.
Pauser är bra.
Han var min knopp.
Du får bli min ros.
Bara nu.
Är också alltid.

feeling.

känslan är så närvarande, ofta.
när man inte kan undvika hur man än försöker, fast det gör man inte ens.

jag ska ge mig själv allt!

och trots allt det där med tiden...som jag vet, trots det kommer jag på mig själv med att hoppas att den här snurren blir en oändlig spiral. så känner jag nu i alla fall. i morgon är en annan dimension och om den vet vi ingenting. ingenting.

nu ska jag dricka kaffe and get my groove on för saker måste ordnas innan det ljuva livet tar vid. sen drar vi nordväst, me and my maaan. boom.

Månen är halv och jag kan se den från sängen genom min smutsiga fönsterruta utan gardin. Och jag tycker om det.

Fastän tiden tycks stå stilla och försvinna ska du gå fast du nyss kom. Fina ord om nuet som är det enda så skit i resten, ja men verkligen. Ibland önskar jag att jag visste mindre, men det som växer är stort. Blir större.

Jag hade svängdörrar men inte längre. Nu vågar jag så mycket mer och för det är jag evigt tacksam fast evigheten inte ens finns men skit i det nu. Sover jag nu går det snabbare och det vill jag. Godnatt.

stillhet.

ger utrymme åt mellanrummen och allt det där bakom tankarna. hjärtat.
tre timmars kundaliniyogaworskhop lämnade mig med en önskan om att sitta på en alptopp och andas resten av livet. utifrån det funkar det inte att hänga med på en öl ikväll. kontrasten blev för stor och jag lyssnade inåt. well done.
insidan är fylld av trötthet, energi och värme. söker luft, dofter och närhet.
tänder ett ljus och låter det brinna. låter alla tvivel försvinna.

Agree or not?

tar form.

städar och stökar om helgerna. ljuset förvillar och väcker när lamporna går sönder.
det bildas trådar, många små och först är de lätta att ha sönder, men de växer som en spindelväv. till slut kanske vi blir en kokong, ibland känns det så.
och grejen är, att det skulle inte göra nåt.
sen kan man sitta i en trädtopp och filosofera.
det sker, va?
jag vill ha mera.

små och gula.

Så stark är motviljan mot det enstaka lilla, men förmår hellre att städa tydligen. löjligt, men så är det.
uppmärksammar de små rutiner som blivit utan mening och hur de passar in.
känner hur det spänner över axlarna och bränner inom mig.
det är fredag.
det gick snabbt, faktiskt. kanske för att känslan dröjde sig kvar och inte gick att skaka av sig även om man skulle velat. det växer och slingrar sig runt och in och överallt. jag låter det. tillåter.

och så släpper de nytt! la machina hittar alltid in.

jag är precis som du,

du är precis som jag,

när livet ger oss citroner så gör vi lemonad.

ord på vår jord.

hon är som en laserstråle som genomborrar och suger sig fast, på ett bra sätt alltså.

han kan manipulera honom som kan manipulera honom och jag undrar om man kan skicka det åt andra hållet också? jag kan jag med,men jag föredrar att så frön.
jordskott.

det fina är att jag vet att han vet vad jag vet och att jag vet, precis som hon gör.
det fina finns i varje ögonblick och nu ska vi sova. alla ska sova i sina egna sängar i natt och det känns som en förlust fast mina lakan är mjuka och kudden formbar. ska lägga mig på spikar för att känna nåt och sen spikar jag känslan som tusen osynliga nålar utan att veta exakt vart de sitter.
och.
jag vet också att pilarna regnar tätt och många blir träffade. det finns värre sätt att dö inför nuet.

Hög men inte så högt

Som om alla tankar bara lämnade mig och känslan tog över tills ord kändes så överflödiga och lät konstiga när de passerade läpparna.
Ändå kunde jag någonstans förstå att från och med nu finns ingen återvändo och jag överlämnar mig till det ödet, tilliten att det alltid blir precis som det ska.
...för hur kan det finnas något utöver sånt här?

Sammanfogas genom lager som tränger djupare och befästs, också utan ord. Helt annat än då.
Blir ett hot, ett utanförskap på grund av kärlek kan rädsla skapas, jag förstår. Vill förstå. Vill dela men förmår inte mer än att gå upp i den på ett sätt blinda buffén för egot och tillåta mig en jefla fest. Inte låta det bli en drog, bara bli hög.
Livet alltså.

En dag ska vi prata om allt det där begynnande också. Men nu väljer jag att se det för tillit och vara bara här. Att nuet separerar är en förlust av varje sekund när man tappar sig själv i att sakna någon innan den ens har gått.

Nu är det bara jag här.
Jag vill spola fram och bak och pausa en stund för alltid.

Mm...helt logiskt.

Göteborg, Göteborg, my city of love...

Everything in Göteborg is what we've all been dreamin of.
Typ.

om du inte ser henne kommer hon att gå sin väg, typ så sa hon.

han sa såhär och var den första som verbaliserade det och jo.
det lilla oskyldiga blev något mycket större och lagen tar det vidare.
hej o grattis och oj vad du ler.

ser.
och känner solen bita tag i skinnet som hon måste skydda innan det blir lika rött som hjärtat.
tillbakablickar med förundran. nuet, med förundran...hur blev det såhär?
det bara dyker upp. eller ner. när man är redo. ja så är det.
stanna här, vill jag säga till alla. stanna i nuet.

vad gör ni, mina fruar?
min partna, min syster, min bror, my niggas och vaddå...har jag en man nu, eller vem är han?
man kan ju fråga den söta lilla flickan, men vart tog hon vägen?
ingen som vet, ingen som vet.

nya påskpärlor är påträdda längs med minnets långa band och den byxlösa värmen varvades med stilla hagel och mat.mat.mat.mat i vår trio.

när man tänkte att det nästan var över blev det bara bättre och måndagen blev som en söndag fast jag jobbade. och jag njuter och ler med alla celler. skrattanfallen som träningspass och vad mer spelar någon roll än nuet. sakta tar saker form i andra dimensioner och då känns det okej när man vågar sig förbi sina staket som det förflutna satte upp. ibland klättrar man och ibland skuttar man. kvinna.jag.



det andra blir ett blurr som man måste blinka många gånger för att urskilja



det känns ungefär såhär:

wait for it. och sen ger man sitt allt.

vi som är som vi är. som en skog i en vas, som en kärleksrevolt.
vi börjar våga, hon och jag.
vi som hade något annat då, vi spritter loss och sticker ut en arm ur allt som försöker binda och forma oss. när västkustvinden kyler mellan fingrarna och den stora handflatan sluter sig runt mig, där är jag hemma just nu.
formar orden ur känslan och såg mig själv tappa fästet och glida tillbaka i det där gamla.
bitchslap, skak, skak, ta dig tillbaka för fan.

längtar till shortstider. glömmer shortsen och får svettas in public i tights med hål där låren möts och nöts. äsch. borde nog ta på mig byxor nu. ställa tillbaka mättade orkidéer i fönstret och dra igen blixtlåset. möta pojkarna på gatan och .
fira påsk!

nu drar vi söderut med tung bas, skön vibb och trettiosex ekologiska ägg.

W o w .

Om jag inte redan låg på golvet skulle jag nog ändå ramla omkull. Ett litet andrum av lugn i allt flängande fick allt att landa lite och mig att känna vibben av allt. Och allt är så jävla bra ju!

W o w .


- Posted using BlogPress from my iPhone

fuckitletsdoitandmaybetrysometingnew.

livet bara dundrar fram och saker rör tamejfan på sig.
det är bra.
jag är så glad för er som funnit lite ro, men uppskattar mitt dunder och välkomnar det med öppna armar. idag blev en dag då jag ändå kunde vända blicken lite inåt, trots alla möten.
mötte morgonen med en ännu starkare känsla.
vad händer när man släpper taget om planerna och låter det vara. som det är. som det blir.
frihet.
när man dör så dör man och det kommer vi alla göra.
medan du lever det här livet, se till att göra det till fullo.

jag tänkte skriva mer, men varför egentligen?

låt oss alla vara modiga.

The inner struggle and the outer pressure.

And I totally will.

Rewind and fastforward and backwards.

I do scary shit och det får mig att känna mig levande och modig! Jag lyssnar på hennes vackra ord och alla de som påminner mig om allt jag redan vet inifrån. Ni är ändå viktiga. Och vad gör allt om hundra år ändå? I morgon slocknar solen 10:52.
Grunnar på förändringar och när jag känner på framtiden känns den spännande och lekfull. Just nu skiter jag i hur det blir för känslan är att det blir B R a .
Aa.

Nu kanske jag har ett behov av att tagga ned lite:)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Whateva whateva.

Livet är så fullt av möjligheter!





- Posted using BlogPress from my iPhone

lycka.

jag minns att vi i lågstadiet skulle illustrera vad lycka var för något för oss och jag minns att jag hade lite svårt att välja. sedan skrev jag "lyckan är djur" och ritade en massa djur.
nu har jag djur inetsade i huden på flera ställen samtidigt som "mitt" djur har flyttat medan jag ger plats åt andra former av lycka. tydligen ser jag lycklig ut, utstrålar det på ett djupare plan.

som alltid är det intressant att höra andras observationer om sig själv. igår kväll fick jag rätt många från utomstående personer. igår var den bästa kvällen på hela veckan. igår var igår och idag är idag och dagen som varit är också förbi men jag lever kvar i känslan och tiden som jag aldrig kan stanna för att den inte finns. men i ett annat nu ska jag uppleva och vara minst likadant. i ett annat nu.
nu är jag bara tacksam.
att vara eller att icke vara, det är frågan.
vad jag kommer fram till är att jag är.
för nu räcker det.

valde en random film som slutade i ett kaos men mitt uppe i samma känsla som jag har, och det illustrerar det hela ganska bra. orkaner kan komma och passera.
annan inställning än för en vecka sedan ftw. tacksamhet istället för ångest, och med den ska jag somna. hur mycket nu än är nu och jag vill fria mig själv från behov så finns det ändå en längtan. det är en helt annan sak, men ibland kan det lätt blandas ihop.

ord kan uttalas, ord kan utbytas, sägas. tankar kan gnaga, gagna och intellektet kan utmanas.
men.
vissa saker kan bara kännas.

vikten av balans.

landar i sängen och känner mig hel.
tappade bort det lite i början av veckan och kämpade med ...
det är så viktigt att planera in det oplanerade och lämna öppet för spontanitet.
s å j e f l a v i k t i g t
jag förstår att folk tappar bort sig i virrvarret av förväntningar och påstådda måsten, i mörker och stress. verkligen.

har helat mig i vårsolen två dagar i sträck, sagt nej till sånt jag inte måste och känt vibrationerna av välmående och livskraft darra tillbaka inifrån. pepp och svett. frukost på bra skit tills magen nästan spricker. värmande sol och fjällande ben. soppa och ord. kaffe och mord.
att låta saker vara, för de blir ändå. blir som de blir.
tack vänner.
nu andas vi frisk vårluft och ler mot världen.

tankeställaren.

Finner mig själv här igen, i röran i mitt stökiga rum som alltid bortprioriteras. Toapappret är slut, frukosten var komplett och solen skiner. Mitt boklån är försent igen, jag undrar vad jag är skyldig...
Vill klicka hem slipons och låtsas att solen värmer mer än den egentligen gör. hitta ett vindstilla hörn och känna hur det bränner inom mig.

zanzibar. var jag där nyss? huden vittnar om något sådant och africafe får minnen att välla upp. så nyss och ändå så avlägset.

att ett år snart har gått är utöver vad jag kan greppa. jag släpper det och tumlar runt i allt. tar ett djupt andetag av damm och syre och släpper ut långsamt.

det blev mer att fundera på än jag hade trott, fast egentligen är det inte alls nåt att fundera på. men de ligger kvar orörda, endast sedda. som om jag tror att nånting bryts om jag förbrukar dem.

drömmen virvlar upp och blandas med nuet. känner mig levande i pauserna.

Orden fångar mig så som känslan. Orden skapar känsla och känslan skapar ord och de här dagarna har varit oändligt långa, och jag erkänner. Jag önskade stundtals bort dem, tappade mig själv i monotona dialoger som skulle varit kommunikation. Fyllde på med ord som borde varit mellanrum men jag orkade inte. Ville stanna men fick fortsätta. Orkade inte springa, blev irriterad, fick ont i magen.
Återkommer ständigt till det som egentligen upptar allt, kärlek och rädsla i ett virrvarr av ego och ifrågasättande. Hur omvärlden, samhället pressar på. Vill stöpa mig i deras förutbestämda form, vill att jag drar med dig ned i avgrunden men det skall aldrig ske.
En envis jefel för alltid.

Och jag ska våga. Ett steg i taget som blir till småskutt och vilda språng ut i den hejdlösa om jag tillåter det.

Du. Låser upp mig med det självklara modet och när jag hittar det är det som cellerna minns det från ett annat liv. Jag tror vi alla möttes där, må hända i andra former men vi är så bekanta för varandra, självklara platser och blinkande stjärnor på en centimeters avstånd.

Sammanfoga, smält ihop.

När jag blir rädd stänger jag av och skyller på att det är bra. Men sen öppnar jag ett öga och tar det för vad det är.
Ögon kan vara stängda, öppna, kaffebruna och blå. Blå är den varmaste färgen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

9.

Det värsta med allt det bra är abstinensen, löjligt påtaglig och svår att hantera trots allt det andra bra. Och att vakna t blå måndagshimmel för att gå t kneget "som vanligt" framkallar en lätt ångest som jag tänker vifta bort för att den är så onödig. Känslan av en dröm dröjer sig oroligt kvar men kan inte minnas vad det handlade om, finner bara allt det där som nu skriker inombords och undrar hur det blev såhär egentligen fast jag vet att det är något bra.

Somnade med tanken att jag aldrig velat stoppa tiden så många gånger som nu för tiden. Ganska fint ändå. Nu måste jag gå upp.
Och tänk...för bara en vecka sedan satt jag uppe i luften på väg hitåt. Mkt konstigt, tid o rum.

Å kärlek.

Tgif

Vaknar med ett fladder och inser att det är kärlek och rädsla på samma gång.

Kan inte fatta att det här var alldeles nyss, fan.

att vara hemma igen blåser liv i nytt och gammalt och tvingar in mig i sammanhang som  både får mig att vilja mer och att vilja fly långt bort från all form av formande, påtvingat formande.

jag vill inte behöva planera.
men.jag.måste.
säger ni.

det tycker jag sådär om.

men! idag har jag varit/är tacksam över detta specifikt:
- solen
-ljuset
-luften
-frukosten
-sovmorgonen
-lunchen, semlan och kaffet med lina
-värmen i mojosalen
-respons från deltagare
-mina mjuka kläder
-att jag kan gå runt i mina mjuka kläder och jobba i dem
-ett bra telefonsamtal
-att mina vänner verkligen öppnar sig för mig och värdesätter mina råd
-mina alla olika fina vänner
-att jag mår så bra
-vårens ingång
-förväntan som ligger i luften
-visionen om svensk sommar
-träningsvärken

ibland är det bra att göra listor, hörni :)

Assssåååå!

HUR kan jag ha så sjukt många jefla fina själar runtomkring mig hela tiden. Så många att tiden känns otillräcklig i alla möten med er. Vill ha kvalitetstid, vill ha grupphäng och dig. Djupa samtal, galna skrattanfall och tystnad.
Det är så fint hur olika relationer böljar och hur vi möter varandra på olika sätt och ni alla ger och får mig att vilja ge. Mer.
Detta är en kärleksförklaring till alla mina vänner, fruar, partnas, bros, whatevawhatevahs.
Peace and loooove.
Ni är min vardagsbliss<3

- Posted using BlogPress from my iPhone

perspektiv.

svårt att greppa det här med tid och rum. svårt att greppa allt vi varit med om de senaste två veckorna. afrika! afrika liksom. avskärmade och avkopplande, bortkopplade semesterhjärnor och förtvinade muskler. brun bränna och massa space mellan tankarna och de fantastiska samtalsämnena. tror faktiskt aldrig att jag har tänkt så lite. det är ett framsteg för mig.
hetssimma med delfiner var nog det mest ansträngande vi gjorde. blä.
att våga mig på ett dyk var det största. personligen.
svettas på stranden, i sängen, på dansgolv.
vyer över de mest fantastiska blå nyanser och hav som knappt svalkar.
avskärmad. nedtonad. vad finns då?
släpp tankarna, släpp kommunikationen. bara var.
hakuna matata. pole pole.
myggbett. kaffe. chapati.
reminder. ifyouwanttoknowwhereyourheartislookwhereyourmindgoeswhenitwanders.
jag märkte det. noterade. släppte taget och fann något nytt, något större.
den här gången.
den här gången blev inte en upprepning av det där gamla. det här blev något nytt.
att komma hem med hela sitt jag och doppa den utvilade själen djupt i det blå. en annan blå nyans än där borta. möter med hela mig och det känns så enkelt och självklart.
vem hade trott det?

livet är ett sådant äventyr, praise that.

Vi har fått rutiner.
Oneside Fried egg t frukost. Promenad längs stranden och samtalsämnen om fåglars smala ben, tidvatten, nyanser, gener och havsdjur. Parkera sig vid mr kahawas café och ligga där o sanda in sig tills man blir hungrig på lunchwrapen. Äta den. Wifia. Läsa bok. Sova i solen. Svettas.
Traska hem när solen börjar sjunka bakom palmtopparna och komma hem fem i sju helst. Duscha bort det mesta av sanden. Lufttorka och läsa. Traska bort t middagen och känna värmen stiga igen efter maten. Klia på myggbett och svära över värmen i sängkammaren när man sveper myggnätet runt sig och känner hur kroppen sjunker lite för långt ned i madrassen.
Rutiner är svåra att bryta.
Ska vi verkligen åka hem?
Man kan fråga sig.
Men hemma finns ju du.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Zanzibar.

Allting har saktat ned och jag finner mig själv säga samma saker varje dag. Jag prisar vinden som svalkar mig och varje gång jag får ost eller lök i maten. Jag blir fängslad av skönheten i alla de blå nyanserna, vitheten i sanden och storheten i stjärnhimlen med partykossan. Orden kommer snabbare efter morgonkaffet och tystnaden lägger sig över måltiderna när man kan fokusera på att tugga noga för att orden hinner uttalas ändå. Huden är öm på vissa ställen och jobbar sig mot mörkare toner. Värmen jagar mig om natten och sanden hittar in överallt, men vem bryr sig. Finner skallen fylld med ingenting och det är befriande. Ibland tänker jag på er alla och hur lycklig jag är som är här och nu även om ni är där och nu. Det här nuet är rätt jävla njutbart och vi ses alla snart ändå. I natt ringer klockan före 05 för vi ska smyga med delfiner utan att störa för mkt. Vi har det göttare än göttast här iaf.












- Posted using BlogPress from my iPhone

TGIF13

Det var en sån där helt annan dag för ett år sedan, en sån dag när vi vaknade till frukostbuffé och såg stranden från fönstret. En sån dag när huden började vänja sig vid att få vara fri och brännbar...när man kunde breda ut sin sarong och borra ned fötterna i sanden o vända sig om till sina bästa vänner. Ungefär så. Lunchen bestod av padthai och livet var underbart. (Det är det fortfarande.)
På något sätt känns det lite freaky att årsdagen är just fredagen den trettonde. Jag vaknar på en soffa och kan i alla fall andas genom ena näsborren. Första tanken när klockan ringer är att jag har försovit mig men, nej.
Jag upprepar gårdagens mission och det känns som så länge sen. Jag upprepar dåtidens mission men vet att allting som är är nu.
Jag söker efter känslan och vad jag hittar är...
Insikten slår mig och då är det inte svårt längre. Ingenting. Befäst det, lev det och åk till stranden igen. Låt henne ta med dig på en resa och låt dem sakna.

Jag vet, vet att det blir bra.
Day of the dawg.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Nya Allén,Göteborg,Sverige

o_•

Ropade hej för tidigt och känner ännu mer tacksamhet för att jag normalt sett alltid är frisk medan jag tyst förbannar fruktbarhetens gudinna fast det väl egentligen är som det ska vara. Blir bara fascinerad. Ömsom glad ömsom för jefla febrig.

Carrie, sa han.
Carry me, tänkte jag, och visste att han var starkare än han utgav sig för att vara.

Och bakom orden finns det mer och det prisar jag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

jag alltså.

det här kaoset känns mer balanserat och ger kanske lite småvågor på ytan, men på botten är det lugnt. så himla annorlunda ändå. dessutom är himlen lätt blå fastän klockan närmar sig fem, bara en sån sak.
speglar mig i orden och känner kroppens begränsning, antagande av vad som är i antågande, mer förberedd den här gången. känner in och känner igen. men sinnet, sinnet är öppet, lugnt och förvånansvärt glatt.
är det kraften jag har med mig i den lilla gröna eller är det getens år eller årens gång?
jag vet inte, jag bryr mig inte.

småsprickor fylls med ljus av alla som finns runtomkring mig. fylls på och fylls på, som fogmassa och tätar mig där det behövs. kärlek som känns på håll, ord som lindrar och klappar.
maten får inte plats, men jag vispar lite grädde ändå. matskeden blir tesked och höfterna känns stela.

m e n d e t g ö r i n g e t

Tankarna har fått spinn så jag ska söka bakom dem.

Återkommer till det här:
Whatever you are doing, make sure it makes you happy.

You have what you allow yourself to have.

Och nuet. Häret och nuet och bad som ligger i förväntningarna, både hos mig själv och andra. Allt detta är i tanken såklart, på gott o ont.

Fast det är klart, jag känner ju de nya vindarna och har för avsikt att svepas med dem.

Och jag vet hur allt det här får mig att känna. Bara genom att skriva det hjälper det mig.
Tack.


- Posted using BlogPress from my iPhone

ja just ja.

det dyker upp saker. och jag tänker "jaha, mhm, kanske si kanske så..."

så blir jag lite stressad för de tvingar mig att tänka framåt.

på sätt o vis är samhället så bakåtsträvande. eller bakåtsträvande framåtsträvande men icke närvarande. vaffan!

jag minns knappt hur den här dagen började, men sen kommer jag ihåg att jag vaknade på hennes soffa efter att ha sett honom beställa latte med mandelmjölk i drömmen.

ja just ja.

sen hörde jag barnskrik och gick upp.

det hon tyckte var beskt tyckte jag var sött.

det hon blev pressad av kände jag falla på plats i hela mitt jag.

allt inom sin tid.

sen gjorde jag havrelatte utan el eller ja, jag kokade ju inte upp vattnet över öppen eld, men ändå.

grävde ned mig i orden på print, sen kom svetten.

sen orden. tröttheten och flödet på våning 23.

dagen har påmint mig om så mycket.

bra saker.

maria, att äta för mycket är inte snällt mot kroppen.

just ja.

man måste inget. inget. okej man måste äta, sova, skita, andas o sånt, men yougetmypoint.

jag kastar det på mig själv när jag känner vad som trycker på utifrån, påminner. jag måste inget.

jag kan säga nej. för att jag inte vill. för att jag inte känner för det. för att jag har bättre saker för mig.

inget är svart, inget är vitt, allt är en regnbåge och ibland är folk en fisk.

så är det och jag tycker om dig för nu. det betyder allt och samtidigt inget. eller?

"du verkar vara en sån man vill sitta med på en tibetansk bergstopp och leva i nuet med för resten av livet."

wow.

In motion.

Livets intensitet. Jag älskar det.
Fördjupar mig i en uppdaterad version av "den självläkande människan" av Susanna Edin och känner att jag kanske faktiskt kan ta till mig detta den här gången.
Jag är redo.

Blandar meditation med espressomaking, varvar yoga med combat och andas mellan alla möten. Blir jagad av vården.
Kontraster.
Blir påmind.
Blir glad.
Hittar ny musik.
Ler inifrån och ut.
Bakar för jefla god kaka med bara bra saker i. Äter med grädde. I sängen.
Allt som är är nu.
Better be livin it up, eh?










- Posted using BlogPress from my iPhone

allt på en gång.

what you allow is what will continue.

förundras över ljuset och tar mig tillbaka till meditationen och skäms lite för hur den har hamnat i skymundan. pratar om livets konstanta intensitet. upplever en stark vilja, för ett ögonblick, att göra allt på en gång. jag vill rensa. jag vill gräva djupare. försvinna. vara. roadtrippa. åka bräda. beachlifea. äta. gå upp tidigt. nattprata. se månen. känna solen. ha allt. ha inget.

och det enda, korta svaret på hur jag mår, hur allting är
>
bra.

ways of life

rays of light

race of flights

ace of knights

case of heights

take a hike

through my fabulous, weird, fantastic life.

<3 .="" div="">

blod, svett och dårar.

river murar tills de förblöder och rasar samman
kisar med smala springor mot blå speglar som reflekterar en molnfri himmel.
öppnar små speldosor och radar upp innehållet, vrider lite på det och låter dig granska.
sa du det nästan så kom det från närvaron, hör jag en liten röst viska.
och jag log där jag låg fast jag kände mig hög.

vill trolla med tiden fast kontraster är bra,
måsten i världen utanför där vi kan simma under ytan mot strömmen
behöver aldrig vakna om man lever i drömmen.

rymdäventyr i inres galaxer

midweek, mid month.
nytt. bra nytt. så mycket att skratta åt, mest mig själv.
nytt år, nytt hår, nya sängkläder, ny sallad, ny doft och fortfarande nyfiken.
han snubblar och faller snubblar och faller,  jag ser snubbar som faller.
och jag ler, och ramlar åt ett annat håll.
ramlar mot en stel baksida med mjuk insida, möter hamstrings med gluteus och vandrar uppåt i riktning mot vad? (eller nedåt i riktning mot vad)
ropar aldrig spring i onödan, men spring som i vår, men inte än. tålamod, min vän.
och om du springer, spring inte i flykt, det här kan bli nåt annat om du vågar. säger jag till dig men lika mycket till mig själv när jag drömmer om vidöppna sinnen och magiska platser.

du kan kasta din småspik någon annanstans. glödande magma gör majsen till popcorn på avstånd. jag kryddar med chili och du låtsas förstå.

ändå.

med trådar är vi alla sammanbundna,
med tårar som aldrig faller bildar vi hemliga sjöar av egna saltdepåer och måste dricka mängder med vatten.

jag ler och ramlar åt ett annat håll.
möt mig där och jag är din för alltid*







*nununu

Mörkret omsluter, kramar mig medan pulsen sjunker men hinner knappt somna förrän du ser mig.

Söker efter ord men är inte där än. Skynda Långsamt, var här var nu och jag är det men jag längtar samtidigt.

hellre röd än död.

Nyfattat tycke för röda dagar.
Kalenderns röda dagar alltså.
Idag var täcket mina kläder och trots att min första klass var halv fem fick jag panikpacka och sleva i mig några slevar kall wok som dagens först mål.

Men man kan göra mål på olika sätt.

Fick en grön drink o sushi. Somnar på frugans soffa med ett öra spetsat och fria vibrationer gentemot särskilda fina.

God natt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

4.letting go.

jag släpper taget och släpper in.
faller jag platt sen ska jag kravla mig upp och ge mig på't igen. påminn mig om det behövs.
och ironiskt nog är det hans themesong.

livet va.
du alltså, utbrast de.

jag alltså.
and the spectacular now.

år och år.

Om vi enas om att tiden bara är ett begrepp, vad spelar då ett årsskifte för roll? egentligen.
en ursäkt att fira, äta god mat och umgås behövs ju egentligen heller inte, men fest e fint.

i den ovanliga tystnaden och stillheten som regerar här hemma nu letar jag efter ord att sammanfatta med. efterdyningarna av det som en gång var.

trots allt,
för en liten stund sen ville jag stanna upp tiden och bara hålla den där. länge.

i huvudet snurrar alla mina kloka citat och i hela mig florerar en känsla.
känslan säger att det här året kommer att bli annorlunda. allt det där om att göra saker annorlunda. det där om att 'för att få något du aldrig har haft måste du göra saker du aldrig har gjort'. saker behöver åtminstone dammas av och väckas till liv.
livet ska levas så jäkla mycket nu.

firade in det nya året omgiven av människor som jag inte ens visste existerade för ett år sedan. det är nog vad som har präglat det här året mest ändå, det där hundbettet, elin.
minns hur jag gnuggade mina tankeknölar på väg tillbaka till hotellet...klurade på varför det hände.
jag tror inte att livet är förutbestämt, men attraktionslagen för oss samman på märkliga sätt ibland. jag hade ju ändå aldrig anat att det där skulle leda till alltdethär.

en resa blev en annan resa. en kväll blev otaliga. en grupp blev trios. roadtrippar. hemlig magi. ord. kemi. intensivt. säve går från att vara nånstans man flyger till stansted ifrån till något helt annat.
vipassana. herregudvipassana. och du, stina! äventyren. orden. känslan. känslorna. fröet som fick förmultna. escapeplans. jokern. snurret.
fruarna blev herrar, bröder och kusiner.

tacktacktacktack.

ringde in det nya året utan skumpa när vi ändå snackar att göra saker annorlunda. utan knytis. med en kyss. 2.3.4.5.6.7.8.

hela året hittills har varit helt annorlunda. nytt folk. nya platser. nya sätt. nytt mod. ny känsla.
fuck yeah, bring it on.

Simplicity wins.

Less is more.
Det bara avlöser varandra.
Intensiteten i livet bara ökar, vilket år det har varit, är fortfarande.

Hon sa att jag vet och det stämmer nog om jag letar djupt djupt. Jag vet mer än jag tror att jag vet för samlade sinnesintryck i det lilla säger mycket om det stora.
Samlar allt i en liten hög och skrapar ihop smulorna av dig. Hoppas att de en dag kan fogas samman till en annan version men det vet jag nånstans också.
Det bästa är kanske att blåsa ut dig över ett rapsfält där du kan finna ro och dig själv bortom tankehetsen.

Olika magnetiska krafter som drar i mig. Även om den lilla är bland de starkare jag har upplevt är den inte längre tillräcklig och jag är inte ledsen. Jag väljer glädjen.

Gula diamater.

Missade den planerade vagnen t jobbet. Missade vagnen efter det också. Men. Då hann jag köpa kaffe och vakna på vägen.
Så nu hittade jag vibben innan jag är framme. Med musik, koffein och att betrakta Göteborg i vinterskrud en morgon när vagnen är ovanligt tom för en måndag (kan jag tänka mig).

Välsignad med ögon på glänt. Nyårslöften har aldrig varit min grej. Strävar alltid efter att leva varje dag som mitt bästa själv. Ibland funkar det, ibland inte. Sånt är livet. Tack för allt som finns i det.

Find love in hopeless places!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Karl Johansgatan,Göteborg,Sverige

Home is...

Äventyrslusten bubblar upp till ytan men när bussen rullar in mot Göteborg infinner sig den där känslan igen. Jag var lite orolig över att den hade försvunnit men det har den inte. Göteborgs öppna varma famn. Mitt hjärta är fortfarande här:)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Kungsbackaleden,Mölndal,Sverige

Klipp klipp och spänn en båge.

Pausar från åtaganden, får vindbitna kinder och skakade höfter.
När allt är öppet finns inga löften. Dörrarna står och svänger i vinden, otaliga. minns inte vad jag har sagt. Blicken är suddig och skev men känslan är klar och starkt röd och känns som forsande blod.
Då förblöder jag gärna.
Tillräckligt slipat stål kan skära som en järntunga genom alla skal och lager och gå rätt in. Jag öppnar ett litet litet hål och ser vad som händer. Det var längesen, jag minns inte.

Som en titthålsoperation bjuder jag in och avvaktar avvaktar väntar. Eller näe, jag tar nog för mig.
Ger tillbaka.
Cirkeln sluts, tack o hej.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Saxofongatan,Vellinge,Sverige

Ett öga blött.

Asså alla e så himla fina!
<3


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Willinsbron,Göteborg,Sverige

Blessed are the curious, for they Will have adventures.

De nya tiderna har redan tjuvstartat och jag gillar vibben. Kanske getter kan vara bättre än hästar i vissa avseenden.

Man har vad man tillåter sig själv att ha.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag trodde det bar mig men det var jag som var bäraren och du som var oket. Insikten ger andra utsikter och jag tänker att nästa gång ska jag sikta bättre.


Lever mellan svett, ord och blöta handdukar.
Rufsigt hår, öppna ögon och vilt hjärta. Endast där möts vi. Allt annat är bara på låtsas.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Blablabla...

Here we go again men nu känner jag i större utsträckning att det kanske är lika bra. Faktiskt.
Fuck this:)

Golvet är skönt, himlen är grå och it is what it is. Liten klump, och lättnad. För att det inte var jag?
Vet inte, och bryr mig inte.

Ibland är empatin ens fall, om än tillfälligt. På det stora hela är det empatin som är vår räddning.

Må alla varelser vara lyckliga. Idag.
En helt vanlig torsdag, eller?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Kärlek och respekt ska det va så jefla svårt?

Man undrar ju och förundras men ser man sig omkring verkar det ju i alla fall inte vara lätt.

Sorgligt.

Med ögon som är trötta bakom tittar jag fortfarande och skjuter upp lite till fast jag ändå vet att det bara går ut över mig. Jaja.

Vänstersynen är konstig och högersidan ihopklistrad, blir det nåt slags balans i obalansen då? Man kan ju hoppas!

Saker måste redas i, vill inte ha relationsmässiga dreads >_<

Ser världen genom nattens glasögon och känner mig hemma. Vissa ska snart gå upp.
Vissa vet jag inget om.
Vissa saker vissnar aldrig och vi kan viska i ovisshet medan visheten visslar förbi.

Haha. Jag skrattar faran rakt i ansiktet. Sen kanske klumpen i magen kommer tillbaka. Då ska jag sitta på toa länge länge!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Snåriga sår.

Jag ser en rak väg, ser en uppförsbacke och en slingrig stig in i en snårig skog.

Jag vet inte än vilken jag kommer att ta för trots nyfikenheten börjar jag bli rätt trött på törnar och snår med väsen som inte gör nåt väsen av sig och sedan väser mig i örat om natten.

Är man en törnbuske även inför sig själv blir ju alla stuckna, det är bara att inse och jag vill inte ha dina taggar. Tagga ner. Tagga!
Anthem.

Sova.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ord som fann mig.

Bland hemliga känslor och önskemål som aldrig uttalas lever vi som i parallella universum och samverkar, medverkar, spelar roller i olika versioner av oss själva.

Lusten att rasera alla käglor och sopa banan ren, se vad som finns kvar då, bortom det som göms i de mörka hörnen.

Synar.

Som bas gillar hörn gillar jag, men vem är du, vad är du för någon?

Gillar är ett harmlöst ord men det enda som går att använda när resten är dolt och de djupa brunnarna inte ens själva vet vad som finns längst ned på botten.
Skulle vilja veta men vetgirighet är inte smickrande, eller är det nyfikenhet? Är rädd att repet brister på vägen ned eller kanske upp. Fast väljer jag rädslan då? Nej troligtvis inte.

Samlar mod i ett tankspritt svall.
Bollarna ligger utspridda, rullar omkring sakta utan logik men skit i logiken. Vi spelar boule och jag är den lilla bollen. gillar inte bollar. Vilken form tar rullandet, hoppas på en åtta men det liknar mer en cirkel.
Runt runt runt.

Gräver djupare eller knockas.
K.O

- Posted using BlogPress from my iPhone

Under ytan.

Kanske kan vi finna varandra i någon lugnare variant också, efter allt. Så som jag finner mig själv emellanåt. Kanske är det tillräckligt starkt ändå, det som finns oss emellan. Det får vi se.

Dagen har gett mig så mycket kärlek redan. Träffat honom och dem och henne och henne och henne och henne! Och snart henne och sen henne. Haha. Och hon, den gamla damen som fyller år. Och på insidan är jag lugn och upprymd och fylld av tacksamhet och livsglädje. Och te.

Är i allra högsta grad väldigt levande i alla fall, genomgående genom alla lager. Det kan man inte säga om alla.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Olof Palmes plats,Göteborg,Sverige

tisdag.

När jag recappar den senaste tidens händelser blir jag nästan mållös själv, fast jag vet allt. Och trots stormar, toppar och dalar är jag så himla glad och tacksam över att det här är mitt liv och de personer som är en del av det. Ni är så jefla viktiga!

Man måste tillåta sig själv att känna.
och att våga.

Hon säger så fina saker och jag säger samma tillbaka och där är vi idag och det är allt som är.
Jag kan knappt uttrycka vad jag känner gentemot dig o dig o dig o er och dem. kärlek. det kan man säga, som samlingsord.

Vissa personer är modigare än andra, det märks allt tydligare. I slutändan är det de som kommer vara kvar. Sådant sker naturligt. Det stämmer, som hon sa, att jag är selektiv. Trots det känns tiden knapp för alla jag vill träffa så ofta och ändå ha tid för mig själv.

Ibland undrar jag vilken röra jag försatt mig i och om det är värt det, men sen inser jag att det alltid är det. värt det. oavsett. för att jag inte kan agera på något annat sätt, jag kan omöjligt vara någon annan än den jag är precis just nu.
å när jag hör era speglingar blir jag rörd.

som alltid, life is quite now.

Aaaaah!!:)

Börjat dagen tidigt med det bästa sällskapet och blå himmel. Att strosa runt i sin egna stad utan stress och beat och ord efter allt kaos är så jefla tillfredsställande!

Tack!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Kruthusgatan,Göteborg,Sverige

teatime.

att dricka te med olika personer. kan göras på olika sätt.

>_<

man gör väl vad man gör av olika orsaker tills man är färdig med att göra det. jag är visst inte färdig än, trots kaoset. och då är det väl så. rumla runt, ramla omkring och se vart det för en.
en kan inte låta bli. en vill inte dö nyfiken.

någon försvann på vägen.

han sa så men agerade annorlunda.
han andra agerade annorlunda och sa ingenting. först.
han tredje bara är.


jag med.
och hon där lever sitt liv som en EKG-kurva, men livets vägar äro krokiga och så är det med det.

vi for till london, jag och min fina vän. vad vi alla har gemensamt är i alla fall finast av allt, oavsett relationstyp. 

Tjopp tjopp.

Game of thrones har tagit över mitt liv!

Jag tränar, kollar på GoT och tar saker för vad de är. Och i morgon drar jag till London, så det så.

det kunde vara värre kan man lugnt säga.

längtan.

nu märker jag att den finns där, tillsammans med otåligheten.
längtan efter något mer. på riktigt genom alla lager och skikt utan lås och bom. längtar efter att få utmana mig själv och skratta faran rakt i ansiktet med någon som också vågar.
kravlöst. bottenlöst.
bara på vilja och vibb.

är det inte så har jag det ändå bättre nu.
med er alla som betyder så mycket.

för att få något du aldrig ha haft måste du göra något som du aldrig har gjort.

jag är inte rädd.

bones.

tafatta försök att greppa det som finns överallt och ingenstans hela tiden.
va?
inser vidden av allt det där och i samma ögonblick släpper jag allt för att det är det enda som går fast allting ändå finns kvar.


upprepar upprepar. allt som finns är nu. allt som är är nu.

att försöka förstå en ö utan botten, nä det är ingen idé. det är det ingen som gör.
i drömmarna bryter jag mina egna ben och gör folk mjuka, men någonstans är det enda jag ser den där andra skelettstrukturen.
den där.
det är inget mjukt alls över den även om kanten är rundad vet ingen vad som finns därunder.
blixtar och dunder? magiska under?

skala av dina tankar och allt runtomkring.

för alla som vågar finns det hopp.
therefore, I hope.

gamla hundar, unga lamm.

det blåste upp till någon slags tromb och alla snurrade vi runt utan att fatta vad som var upp.ned.in.ut.höger.vänster.rätt.fel.där.intedär.

inte jag.

jo.

nu har det mojnat och allting är nytt, men bekant. som att vi virvlade omkring, tappade allt fotfäste, gick i tusen bitar och fogades samman igen. till samma smet. till synes likadana, oförändrade. och ja, man kan låtsas att det är så, men man vet ju.

och samtidigt vet man ingenting.

kasta in en joker i leken och  allting förändras.

en vana. en gnista.

en oslipad diamant. misstagen tant.

blyg fjant.

nä, larvig.

jag tror att hon fattar nu. kan ta på sig mina glasögon för en liten stund.

medan jag tänker på allt tänker jag på henne och önskar henne universum. det kan blåsa upp tusen tromber till, men hennes sida lämnar jag aldrig.

vissa saker vet man bara.

alltså, den här hösten. sällan har jag varit med om mer omvälvande höst, eller period. efter ett tag blir det också tydligt att allting sker av en anledning. det är mycket jag har gjort för första gången de här senaste månaderna, på gott och ont.

idag var inget undantag.
för första gången sa jag, lugnt och sansat, till en främmande man att han kunde ta sin ilska och stoppa upp den någonstans.
jag har nog aldrig sagt det till någon, någonsin, när jag tänker efter. kanske om någon, men definitivt inte till någon.

det är inte så att jag har gått och blivit någon ilsken person, sådär generellt. jag har bara bitit ihop, hållt käften och knutit handen i fickan en gång för mycket nu. det tog 32 år, tydligen, men äsch.

det var befriande som fan.

att skilja gruset från kornen.

det är det blir lite svårt och känsligt som man märker vilka som verkligen finns där för en, oavsett hur läskigt och obekvämt det är. it all comes down to that again...kärlek eller rädsla.

emellanåt vill jag se på er andra med svarta ögon utan att blinka.
tills den skämda själen tittar fram.

...

Liv och död.

Vaknar tidigt tidigt den här dagen. Känslan går inte att beskriva.
Springer till vagnen, köper en kaffe och möter kranar med juldekoration i lugnet som fortfarande råder i stan. Nattens lugn.

Vaknar med dem på de finaste sätt. Ger kärlek, får kärlek.
Fast den gjorde ont när jag svalde har jag den finaste rösten, sa hon.
Kontakt.
Möten.

Saker som rör sig inombords, som kurrar och gömmer sig.
Känns som ett avstamp, mot någonting annat. Vad är det ingen som vet eller behöver veta fast man kan inbilla sig att man vill.

En vecka, ett liv.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Kyrkogatan,Göteborg,Sverige

känner hur det bränner inom mig.

bam bam bam. full power on hela dagen. bestämda steg, maskinen tillbaka som dundrar sönder allt mellan öronen. ett lugn men med en beslutsamhet som säger passa dig.
tjopp tjopp.
ställ dig i vägen och jag utdelar ett dräpande slag och kliver över dig för att aldrig blicka bakåt.
tjopp tjopp.

sen.
sen kom tröttheten som en käftsmäll, batteriet kört i botten och bara möjligt att ladda till 5% med rödlök, avocado, lagradjävlaost och te.

på liv eller död. allt eller inget.
funderar på vad jag ska göra sen. efter fredag.
ny kula.
jag som tänkte chilla. men det var innan allt det här. innan i fredags. innan jag började måla upp scenarion som spindelnätskartor ovanför huvudet. när bönor bara var bönor och när allt var som det aldrig blir igen. innan jag faktiskt insåg vad jag skulle vara beredd att göra. vad jag faktiskt övervägde. alla de där valen finns fortfarande...utom ett.

hästens år. förändring. jo jag tackar.

12 november. ändå en fin dag. kärlek visas på olika sätt.
actions speak louder than words men ibland är orden allt man har.

och sen allt det där mystiska.
universum är fan i gungning.

mindset.

formulerar mig på engelska i huvudet utan att veta varför, och får översätta det till svenska.

bara den senaste veckan har det dykt upp så många konstiga sammanträffanden att man börjar undra vad som är på gång egentligen. sanndrömmar, folk som känner av saker extremt tydligt, synkroniserade upprivande händelser.

ett möte igår var viktigare än något på länge, kanske någonsin. trots att vi mötts många många gånger  var det nu det gällde. är det så det är? det måste va på liv o död, det måste kännas i ditt hjärta på riktigt, för om jag tar i för löst, har jag förlorat allt i morgon bitti.
fast det kommer jag ju att ha gjort, på sätt och vis.
i alla fall.
kan man säga att det även utan förväntningar gick bättre än förväntat? jag gör det i alla fall.

befrielse.

biologisk drift.

att tvinga sig själv gå emot känslan.
jag vill aldrig behöva göra det igen.
orsak.
verkan.
orsak.
verkan.
erfarenhet. lärdom.
minns.

gick in i natten med ett logiskt sinne och hoppades på det bästa.
drömde om er, tillsammans och vaknar av morgonljuset och ett missat samtal.
sammanträffanden.
vibrationer.
beslutsamheten dominerar. jag har nog insett att det är det enda sättet.
bara gör.
är det meningen kommer livet att ge mig fler möjligheter.
it is what it is and it will be what you make of it.

nattfjäril.

när symboliken finns överallt hela tiden och sammanträffandena börjar bli för jävla konstiga, vad gör man då?
att iaktta är att agera genom att inte agera fast iaf inte reagera.
när meditationen ska vara en frizon som lugnar ned mig men istället ökar min puls och drar iväg mig i framtidsscenarion är jag såklart inte så närvarande som jag borde. det är svårt nu.

det är bara det att logiken är solklar. jag kan följa den ganska bra dagtid, eller iaf tvinga mig till såpass mycket "förnuft". kör, bara kör, säger den. not a big deal.
okej, tänker jag. så gör vi.

sen blir det mörkt.
natten, som jag har sån förkärlek för, får mig på andra spår.
det fjärde djuret. inetsat precis där. dagen efter. är det en slump?
jag tror ju fan inte på slumpen.

där vi möts.
natten.

man fan! man lever ju dygnet runt oavsett när man är vaken och när man sover. hur ska man då kunna veta vad som är rätt? det finns inget rätt och det finns inget fel, fast jag önskar det.
inget sätt jag någonsin använt mig av innan funkar riktigt nu.
och så stressen.
inre, yttre, tick tack, tick tack...

jävla skit.skit.skit.

to be or not to be.

hela helgen, en bubbla. ständiga följeslagare, fruar och c/o. nära nära, viker inte en tum.
små smala trådar längs ryggraden och guldkulor i öronen.
helande mat och närvaro.

nu börjar snurret.
en kaffe satte snurr på hennes mage och min hjärna.
fel dag. klantigt. försöker ordna upp. mailar. ringer. inser sen...fel dag igen. vad håller jag på med? snurrar in mig i mig själv, sträcker inte alls på mig sådär som jag sa. jag sjunker ihop. lordos. kyfos.

sätter mig själv på hold.
magen kurrar.
resten snurrar.
idag ska jag göra något jag aldrig någonsin gjort.
det surrar också...en subtil vibration i mitt djupaste inre som gör mig nyfiken och skräckslagen på samma gång.

Familjen.

Det fina är att jag har en stor familj utöver min familj och den består av alla underbara vänner som finns nära och längre bort. Inte alltid det fysiska avståndet som spelar roll i känslan av närhet.
Så jefla fint är det.

Äkta kärlek känns.


- Posted using BlogPress from my iPhone

att spränga barriärer.

det är annorlunda nu. jag snabbspolar och tröttnar på mig själv men förmår mig ändå inte.
det är så definitivt.

natten förminskade mig, men ni fanns där.
nu är himlen blå men det förändrar egentligen ingenting, kunde lika gärna blåsa orkan, så som insidan ändå känns.

det ända jag orkar är att vara med er, men det räcker inte länge till.
förändring. det enda konstanta i världen.
vem hade anat?
bilderna tog mig tillbaka till då.
jävla skitunge.

grattis, farsan.

shift.

jag sitter här och ser ut över spillrorna av dagen som var.

denna dagen, ett liv.
lite så känns det.

letar inombords, men vet inte efter vad. en känsla, en guide.
men det lilla fröet har sått trötthet i min organism.

ser med nya ögon igen, öppnar det jag har i handen och känner i efterhand trevande över dig i minnet. kan inte bestämma mig för om jag vill dra dig närmare, göra som du brukar göra, eller väcka dig ur slumret med en käftsmäll.

jag målar upp en bild, en framtidsvision. där får jag dra linjerna.
där har du tjänat ett högre syfte genom det du har lämnat efter dig.
där lever vi andra sida vid sida, det finns inga blodsband, eller snarare, de är oviktiga.
blod är inte tjockare än vatten.
platsen spelar ingen roll, men det är inte här.
tiden finns inte så vem bryr sig om när.
det enda väsentliga är det som är.
är.
är.

Sju.

Idag har varit en märklig dag. Är.
Saker jag inte kan skriva här. Hon drömde sanndrömmar och vi synkade i det absurda på alla plan. Han vet inget, eller kanske i det dunkla, om budskapet nådde fram.
Är det här en vändpunkt?
Kanske.
Jag har letat och nöjt mig med lite utan anledning. Jag vet inte varför, av gammal vana? Kliva ur, kliva av, ge oss alla en käftsmäll och sluta jiddra runt gröten.
Det här är på riktigt.
Det är livet.
Det är nu.
Det är han.
Det är jag.
Det är som det är.
Det blev som det kan bli.
Vad gör nuet med allt det här?
Löser det sig?

Hon och jag på en söderhavsö?
Hon och de och jag på en gård någonstans.

Jag och alla, kvar, fast i nya kostymer?

Du har så fin jacka, sa hon.
Tack sa jag och släppte lös bomben av mitt inre kaos, utspritt för henne att rafsa i.

Stöd. Mycket stöd. Mycket kärlek men ändå det där hålet av saknad. Botten är djup märker jag, men aldrig bottenlös. Kanske en lös botten. Kanske med klös. En lös katt med klös?

Jag vet ändå, och det skulle säkert reta ihjäl honom. Jag vet att allting sker av en anledning. Dhamma dhamma. This too shall pass and from the dust i shall arise, a new version.
Ingen vet.

Jag önskar att du kunde möta mig nu men jag vet att det inte går.
Min fruktskål är för omogen men ändå full av förödande socker.

Det slår mig nu,
Det kanske är JAG som ska sätta punkt. Inte av rädsla utan av kärlek.
Förlåt, kära du, men du vet ju inte bättre. Jag gillar dig.
Rest in peace.


- Posted using BlogPress from my iPhone

[...]

Lägger mig t rätta på soffan innan tio och ögnar igenom livet som är. Inser att jag nog tänker ganska mkt även när jag tycker att jag inte ens tänker. Det märks.

Jag får en bok i min hand och den landar så lätt och så rätt i mitt inre.

Snurr snurr sa hon, sa jag och sen hände det. Typiskt så som det är. Sträck på dig, sa jag, men jag är ändå så himla liten. Fast hellre liten med öppna ögon än två meter med kisande.

Är det jokern som har satt spinn på karusellen? Ja det är väl kanske dags i så fall.

Försöker bena ut men varför?
Mittbena, sidbena, snedlugg, spelar det någon roll?
Böj på bena, skrek hon, och jag log inombords. Men det var då.
Nu är nu och det är det kanske bara han som både vet och känner och är i. Och jag då.
Vad blir det av det då?

Snurr. Snurr.

- Posted using BlogPress from my iPhone

tar man striden, över tiden.

ger mig själv andrum och prioriterar att sova tio timmar. sitta på golvet i tystnad och låta det sjunka in, som hennes kinder.
ät ät ät, ät mer, vill jag skrika och jag kan inte förstå.

jag spetsar öronen och trots att begränsningarna fortfarande är där hör ju hur dörrar öppnas på glänt och fastän jag inte tittar ser jag hur ljuset där inifrån är varmt och levande.
puttar till de andra dörrarna bakom mig med hälen utan att se tillbaka. låter dovt när de stängs utan saknad. kanske skulle man ha ett titthål ändå. kanske.
fast skulle det göra någon skillnad...?

vill mötas i självklarhetens rum där man vet utan förklaringar. vem du än är, det är oviktigt.

välsignad vare denna måndag.

in process.

helgen har gett mig så mycket att jag är översvämmad av intryck baserade på förjävlafina möten.
jag tycker om hösten på det sättet...när mörkret infinner sig gör också den där känslan det.

vi vandrar ömsom babblandes, ömsom tysta i mörkret bland alla ljus. känns nära och avlägset, avskärmat och intimt.

de skrivna orden blev hörbara och flöt på naturligt, utan stopp. hostan kom oväntat, men avbröt bara tillfälligt. hornhinnan noterade och betraktade. honom. lugnet.
mötte den andra världen av det bekanta i en fungerande fusion av nyfikenhet och berusning.
skiljdes från puder och glitter med det mörka ljuset på en armlängds avstånd som sedan minskade. minskade. minskade till obefintlig urskiljning där föreningen var lika ofrånkomlig och självklar som alltid. i mörkret. i natten. i känslan. ohämmat.
jag vet vad de ser. jag vet vad de tänker. men jag gör som jag gör av vad det blir och det blir som det blir och det är aldrig beständigt ändå. en dag ser jag även honom utan laddning och förundras säkert. säkert, visst blir det så. men det är inte nu, så det spelar ingen roll.
ingen som helst roll.
tassade iväg på en armlängds avstånd igen. alltid den där armen.
så när medvetandets arm sträcktes ut och väckte hjärnan till liv igen fanns ingen känsla kvar, bara rädslan. då bytte jag den mot en annan arm. en arm som hade en bilateral vän som omfamnade utan att ligga i framtida skedar. befriande befriande och inte oväntat. jag tror att jag visste det, fast man kan aldrig veta sa han och hetsade upp sig.
jag bryr mig inte.

jag lämnar de där två nu.
jag inser att det inte finns någon plats för den typen av fegeri just nu. det har spelats ut, fyllt sin funktion och på samma sätt som jag inte tänker jaga tänker jag heller inte vara den där som jag har varit för dem. för att jag kan vara någon annan för någon annan och jag hellre väljer det.
jag.jag.jag.
ego.ego.ego.

and then we go.
nya konstellationer installeras i nuet, tar form, uppstår och förändras.
anicca.